Nationell kollektivtrafik – lika viktig som vägnätet

Merparten av alla kollektivtrafikresor görs i den regionala trafiken. Det är lika naturligt som att alla korta resor visserligen är väldigt många men att de också är korta. Det betyder att väldigt många av persoenrna som byter färdmedel på en staion är regionala resenärer, helt enkelt för att antalet resor som görs regionalt är mycket stort. Samtidigt kan man inte blunda för det faktum att de långa kollektivtraifkresorna också är mycket vtktiga för samhällseknonminn, för individernas ekonomi och för resursåtgången i samhället, av den orsaken att de långa resorna ssammanlgt svarar för en mycket stor del av de resta kilometrarna, produktionen av resta kilometrar.  Till bilden hör att korta och långa resor ofta kopplas samman till en längre kedja av länkar, ofta en längre resa i mitten och två kortare resor, en i början och en i slutet.

Kollektivtrafikutredningen, som genomfördes  2008-09, där jag ingick som expert  i arbetsgruppen, föreslog att det skulle inrättas dels en nationell kollektivtrafikmyndighet, dels i varje län en regional kollektivtrafikmyndighet.  Men regeringen som tog emot utredningen strök förslaget om den nationella myndigheten, och propositionen innehöll endast de regionala kollektivtrafikmyndigheterna. Bakgrunden var säkert att man inte ville inrätta ytterligare en statlig myndighet, det fick räcka med 21 regionala. Där fanns ju tidigare  de regionala ”trafikhuvudmännen”. Och regeringen skulle ju kunna besluta vad som behövdes på det nationella planet. Dessvärre har den uppgiften inte lagts på någon alls, utan enbdast försummats. Att resultatet skulle bli detta kunde ingen veta när beslutet fattades i riksdagen.

En följd av att det saknas en nationell policy för kollektivtrafiken är exempelvis att alla regioner utvecklat var sitt biljettystem med var sin app och var sitt regionalt biljettkort, en regional valuta helt enkelt. När alla regioner – utom tre – beslöt att slopa kontanterna, då utbröt kaoset på allvar. Och den missriktade omsorgen om regionernas självständighet – som egentigen tillkommer kommunera – har fått spela en olycklig och onödig försvarslinje, trots att själva kollektivresandet har en mycket stor samhällsekonomisk betydelse, Kollektivtrafiken är lika viktig som vägnätet, men av annat slag. Det handlar om tjänster, inte om fysiska vägar. Men människorna, medborgarna, ska förflytta sig runtomkring i landet i bägge systemen.  Och det ska gå lika enkelt, det ska vara precis lika  okomplicerat att resa kollektivt som det är att köra bil på vägarna. Egentlgen borde det vara ännu enklare, eftersom kollektkivtrafiken kan användas av precis alla, medan bilvägarna bara kan nyttjas av bilisterna, som inte är detsamma som alla medborgare. Men det är klart att det räcker med ”lika enkelt”. Det är en utmaning nog.

Att de regionala RKM låtsas att de är bolag som ska utmärka sig genom egna färger på fordonen, genom olika biljettsystem och genom att ställa en rad egendomlig fysiska krav på bussarna rom ska användas i egen region äe inte något som resenärerna har ett dyft nytta av. Det är bara ledamöterna i respektive RKM-styrelse som kan skryta med att de har olika färger på bussarna. Det är inte till någon nytta för resenärerna.  Den missriktade respekten för regionens politiker har fått ersätta respekten för regionernas resenärer som vill göra resor enkelt, inte bara i eget hemlän utan i hela landet. Detta är i själva verket regeringens uppgift. Det är inte nödvändigt att inrätta en nationell kollektivtrafikmyndighet.

Regringen kan besluta om villlkor för agerandet på samma sätt som regeringen/ beslutar inom andra områden. Det är av allt att döma inte en fråga som måste beslutats av riksdagen.  Regeringen kan också utförda förordningar som gäller för alla företag eller verksamheter i en viss bransch, till nytta för medborgarna, Så skulle regeringen exempelvis kunna besluta att varje region ska erbjuda ett dagskort i varje kommun  eller lokalt taxemområde, så att alla kan åka enkelt vid ett besök. Det är ett baskrav. Men allra viktigast är att regeringen kan också besluta att det ska finnas ett nationellt tillgängltgt biljettköpssystem där alla tåg- och bussreosr kan köpas enkelt av alla som önskar. Det system som finns idag bygger på att Samtrafiken utarbetar det gemensamma systemet, men det är endast avsett för resebyråer eller andra grossister. På Europanivå håller det europeiska systemet OSDM på att genomföras. Det syuftar till just et sådant öppet köpsystem och håller på att utvecklas i alla länder.  Men i Sverige önskar branschebn  föröka behålla sitt  exklusiva monopol.  Samtrafikens ägare vill fortsätta hålla sitt system privat, så att vissa bolag kan dra sig undan eller tillämpa specialregler.  I Norge har Din Tur fått precis den uppgiften av staten, den som bör införas i Sverige, men Samtrafikens ägare vill behålla monopolet med en ”frivillighet” i botten. Men saken är att den svenska regeringen kan ställa krav på Samtraflken även i detta avseende, precis som regeringen gör var gäller tidtaellsproduktionen.  Det märkligaste är att RKM även i detta ssammanhang  agerar som om de vore privata monopolbolag, inte samhällsnyttiga myndigheter. Samtrafiken ligger i täten rent tekniskt, men vad gäller resenärsperpektivet är Samtrafiken efterblivet. Kollektivtrafiken måste bli enkel för att bli attraktivare. Kollektivtrafiken spelar en central och mycket viktig roll för att klara kimatomställningen.  

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *