I vår nu så digitaliserade värld förutsätts nästan allt kunna ske via nätet eller helst via en mobiltelefon. Och i många avseenden så funkar det rätt bra. Men det finns funktioner som faktiskt inte går att lämna till digitalisering i litet format, helt enkelt för att alldeles för många av brukarna inte har tillgång till detta hjälpmedel var de än rör sig utomhus. Det borde vara en enkel slutsats, men det kanske inte är så lätt att tänka på när man känner att man är särdeles dynamisk.
Detta går enkelt att notera i verkliga livet, på vilken byteshållplats som helst, men alldeles särskilt på alla bytespaltser som samlar fler än två linjer. Det uppstår ett systematiskt kaos, som absolut måste förbyggas. Det handlar om att det måste bli enklare att färdas kollektivt, eftersom endast en bråkdel av resenärerna har linjenätet och dess extra varianter i huvudet, så att de kan fundera ut alternativa resvägar eller alternativa lösningar när det råkar köra ihop sig.
Visst kan linjenätet visas i en datorskärm, även i en mobiltelefon. Men den översikt som krävs för att man ska kunna ”orientera sig”, som det heter, får man endast om man ser med en överblick över ett större område än det absolut närmaste. Då krävs en stadskarta med gator och gatornas namn, och med linjerna utsatta, inklusive hållplatserna. Det kan betraktas som en överkurs, kanske för dör dem som arbetar med linjenätet varje dag. Men för oss alla brukare, som bara är brukare av en bråkdel av nätet varje dag, så krävs en möjlighet att ”läsa på”. Vill man orientera sig i nätet måste kan kunna se hur olika linjer går, genom olika stadsdelar, fram på vissa gator, passerar vissa stora bytespunkter, och så vidare. Vi som enskilda brukare lär oss visserligen några linjer rätt bra, men alla de andra linjerna måste vi kunna ta reda på. Det är ju liksom hela nyttan med kollektivtrafikens nät. Att kunna ta reda på hur linjerna går, så att man kan använda sig av nätet. Och nätet består ju av ett stort antal linjer som faktiskt är avsedda att kombineras.
En linjekarta måste finans tillgänglig i ett format tryckt på papper, där man kan granska en del och ändå inte gå miste om detaljerna i en annan del av staden.
En papperskarta kan sitta på en hållplats, eller på en vägg, och det rimliga är att det finns en linjekarta över staden på varje byteshållplats och egentligen på varje hållplats. Dessutom behöver man kunna skaffa en sådan linjekarta genom att köpa en papperskarta hos trafikföretaget. Det är inte nödvändigt att varje resenär skaffar en linjekarta, eftersom de flesta bara använder en eller ett par linjer, och de känner sig nöjda med detta. Men det finns en relativt stor grupp, och det gäller alla kategorier av resenärer, som behöver ta reda på hur det förhåller sig. Det är en omöjlig tanke att linjenätet i det närmaste ska vara hemligt. I själva verket är informationen om trafiknätets utformning en grundförutsättning för att allmänheten ska kunna utnyttja nätet, inte bara för dagliga vardagsresor utan för alla sorters resor. Det kan gäla att hälsa på vänner och släktingar, det kan handla om att besöka evenemang, besöka platser av intresse, uppleva olika slags kultur, även i form av gemensam aktivitet eller föreställningar.
Att publiocera en papperskarta vygger på att trafikoperatören eller dess anviáriga instans önskar att resenärerna ska använda kollektivtrafiken i största möjliga utsträckning. Det bygger alltså på att resandet inte bara handlar om arbetsresor eller resor till skolor och utbildningar. Att trycka en karta betyder att man måste uppdatera den emellanåt. En karta som trycks ett visst år kan bli delvis föråldrad redan efter ett halvår. Det betyder att man behöver ge ut en ny linjekarta efter ett år eller vartannat år. Vissa förändringar måste man inse kan behöva genomföras, och de flesta ändringar är relativt små. Men när det slopas eller läggs till nya linjer eller linjerna får stort ändrade linjesträckningar, då måste man ge ut en ny papperskarta. Det sker i normalfallet vartannat år.
Det är numera möjligt att kartor kan produceras efter beställning successivt, i relativt liten skala, för att kunna vara fullständigt uppdaterade. Men även en fullt uppdaterad karta blir ändå efter ett år eller två föråldrad. Likväl är tillgången till en stor papperskarta fullständigt nödvändig. Det hör till förutsättnignarna för kollektivtrafiken.
Det borde finnas ett avsnitt i lagen om kollektivtrafik att den som kör kollektivtrafiken i en viss stad är tvungen att dels ge ut en karta som ska kunna köpas av resenärerna, dels att sådana kartor finns uppsatta på hållplatser i allmänhet, men alldeles särskilt på alla byteshållplatser, där väldigt många resenärer idag ställer sig undrande. Det händer undantagsvis att där finns trafikpersonal som kan svara på frågor, men för att vara säker på att man kommer ihåg linjesträckningar och bytesplatser måste de vara synas på en linjenätskarta.
Eftersom resor på längre sträckor i princip alltid bör företas med kollektivtrafik, och inte med bil, varken med privatbil eller taxi, så kommer resandet med kollektivtrafiken att öka vartefter människor får klart för sig att biltrafiken egentligen inte bör användas inne i städer och tätorter. Gatorna i tätbebyggda städer och samhällen bör i dominerande utsträckning användas av gående, cyklande och kollektivresande. Det kan betraktas som symptomatiskt att alla bilister redan ideag känner att de har tillgång till en automatisk kart-tjänst i sin bil, som visar vägen och som leder dem rätt. Samma krav måste kunna ställas på kollektivtrafiken. Att så inte är fallet idag är en efterblivenhet som inte kan accepteras i längden .
Linjenätskartor är nästa steg i utvecklingen, inte en historisk kuriositet.