Digitalisering kan jge många fördelar, eftersom det kan gå både snabbt att få besked och med en exakt detaljrikedom. Men digitaliseringen ger inte lika enkelt en överblick över det sammanhang som många vill skaffa sig för att kunna orientera sig vidare i tillvaron. Hur kommer det sig att somliga människor är rätt bra på att veta ngefär hur man tar sig runt i stan kollektivt medan andra är rätt förvirrade. Jo, de som fått en överblick, de har fått en bild i skallen hur nätet ser ut. De har vanligen lärt sig en eller ett par linjer, och hur de hänger ihop med andra linjer, och det är väldigt enkelt när man ser en karta framför sig. Då ser man att en linje exempelvis går i en stor krok och att den korsar en annan linje på två olika ställen. Då ser man det i huvudet. Men för att skaffa sig det där linjenätet i huvudet – som förvisso inte behöver omfatta mer än några linjer – så måste man få en överblick. Det får man inte om man får ett besked om en resa som ska börja vid A och sluta vid C, med ett byte vid B. De flesta människor har en bild över Sveige där de kan se riksvägarna som går mellan de större städerna och de andra stora vägarna som ansluter. Det finns inte ens en järnvägskarta över Sverige idag att köpa eller få tag i på ett enkelt sätt. Den lokala kollektivtrafiken erbjuder ofta schematiska linjenät som ser ut som spindelnät, men som inte ligger på ett gatunät så at man kan se var hållplatserna ligger.
Det finns många som vill ta reda på hur man reser till en plats i en annan del av stan, och man vill för det första gärna veta vad hållplatsen kan heta. Men sedan vill man kunn ta reda på hur man ska gå från hållplatsen för att komma till målet. Och man vill kunna se hur man ska byta, och ifall det möjligen finns flera olika alternativ för den resa man tänker göra. Att titta på omgivningen medan man reser, det gär man gärna när man reser i en stadsdel man inte är hemvan i. Att ha en papperskarta som ger överblick, där man kan se avstånd och riktningar och olika bytesplatser det ger en känsla av att behärska kollektivtrafiken. Visst ska man kunna behärska kollektivtrafiken – inte i detalj, men i stora drag. Ocxh de stora dragen kan man bara skaffa sig genom en papperskarta. De digitala kartorna erbjuder helt enkelt inte den möjligheen. Då blir varje resa osäker. Somliga kanske gillar en överraskning varje gång de reser på en ny sträcka. Men väldigt många vill kunna ta till sig kunskapen i förväg.
Det finns mängder av bilkartor, och det är alldeles nödvändigt för människor att kunna kolla på en bilkarta för att se hur det ligger till. Många människor upplever det som svårt att åka kollektivtrafik. Det beror bland annat åå att de inte fått lära sig hur nätet ser ut, inte kunna kika efter och lära sig en viss sträcka eller några linjer som kan vara bra att kunna. Det behövs en uppsättning kunskaper i huvudet, det är så det ligger till för den sm är van. Så är det för den som kör bil också – det är bara det att när man kör fel så kan man köra tilbaka och göra om. Det är inte alltid lika enkelt i kollrktivtrafiken. Därför är det ett baskrav att det måste finnas papperskartor tillgängliga. De måste inte delsut gratis. De kan distribueras gratis om företaget tycker att det är ett sätt att göra kollektivtrafiken mera nära till hands eller för att skapa förtroende för alternativa resväger. Men vanligen kan papperskarotr produceras relativt enkelt på en befintlig stadskarta som varje kommun har. Kommunerna är alltid inblandade i kollektivtrafiken, även om regionaltrafiken drivs i ett regionalt system, samverkan med kommunerna.
I Stockholms län finns det både en utmärkt karta över innerstaden i Stockholm, men ockås kartor över olika förortsområden, med busslinjer, järnvägar, spårvägar och lokalbanor och alla deras hållplatser markerade. I Stockholm finns de uppsatta på de flesta hållplatser, inte på alla. Men egendomligt nog går de inte att köpa eller få tag i. Digitalieringen har på ett egndomligt sätt lett till att papperskartorna ansetts onödiga. Men det är ett missförstånd. Papperskartor fyller en helt annan funktion, och den är att lära männskor linjenätet, lära sig att utnyttja dess möjligheter, ge dem en enkel förklaritng till hur man tar sig åt olika håll, på ett sätt som det digitals systement inte förmår.
Varför klaar int mobilerna detta? Det kan bero på att kartor i mobiler och datorer inte går att se eller läsa när man är utomhus eller när det är mörkt eller dålig belysning. Det är för övrig nästan en tredjdel av befolkningen som inte är så digitaliserad som många kollektivtrafikföretag eller -myndigher föreställer sig. Ska man göra det enkelt så måste man vara pedagogisk. Och alla människor vill känna sig hyfsat säkra på hur de ska hantera sitt resande. Det är en fördel att erbjuda en lösning att lära sig nätet och finesserna.
Ja, det sker ändringar i linjenätet. Busslinjer ändras och det tillkommer nya linjer. Det är en faktor som gör att papperskartor måste ges ut i ny upplaga vart eller vartannat år. Men om kartan markeras med det aktuella året, så räcker det långt. De allra flesta linjer går inte nya vägar varje år, och överblicken är så oerhört viktig. Alla vet att det kan behöva göras ändringar och man får väl föja upp saker med de digitala media. Där har digitala media sin styrka, medan överblicken och sammanhanget är papperskarans styrka.
För övrigt kan noteras att Stockholms utmärkta papperskarta på hållplatserna uppdateras varje gång det görs ändringar i busslinjerna. Det vore bra tt kunna få köpa en sådan karta för en lagom slant. Det kan rentav vara ett säljargument för kollektivresandet. Att låta den som så vill få köpa sig en karta med bussliujer och spårvägslinjer, tunnelbanestationer och pendeltågslinjer på vore väl värt en 50-lapp eller en nundring, för ganska många – även om det inte blir en miljonsäljare. ●
.