Skyltningen på alla stationer och byteshållplatser är avgörande för hur enkelt resenärerna tycker att det är att resa kollektivt. Och även de som är rätt resvana reser emellanåt på ovanliga ställen och behöver känna säkerhet.
Många personer drar sig för att åka kollektivt för att det är så svårt. De säger inte att det är svårt, men ingen vill göra bort sig. Det är enkelt att göra det man är van att göra, och det som är tillsynes väldigt enkelt. Men där man ofta gör bort sig och hamanr i underläge eller måste förklara varför man gjorde så tokigt, det är sådan som man vill undvika. Tveksamheten inför kollektivtrafiken är bilvännernas största tillgång. Och den lilla ängslan inför att tvingas göra något konstigt skymmr alldeles bort klimathotet. Att bara föreställa sig att man inte skulle kunna åka bil ohejdat vart som helst närsomhelst känns som ett hot, ett hot som vissa partiledare ser till att exploatera. Därför talar man aldrig om att ändra vanor, att anpass livet efter planetens överlevnad, utan man talar om ”elektrifiering”. Inga ändrade vanor, bara mer elektiricitet.
Förvisso är inte alla okunniga, många av dagens resenärer är väl vana och
orienterade, för att de redan reser mycket. Men alla råkar ibland ut för att de ska åka åt ett håll som de inte brukar åka åt. Då blir det svårt även för den resvane. Då gäller det att det finns enkla knep att ta reda på läget. Inte ens de resvan är alltid fullständigt resvana. Och vi måste vara medvetna om att den bråkdel, kanske 20 procent av alla daglga resor som görs av kollektivresenärer, inte är majoriteten, utan närmare 80 procent görs av bilister. Det är bara i de största städerna som kollektivtrafiken svarar för större andelar, i Stockholm omkring hälften, räknat på länsnivå.
Många av bilresorna skulle kunna göras kollektivt, men de flesta bilister känner inte ens till att kollektivresealternativet finns. Och några faktorer bidrar, med korrekta eller felaktiga värden: kostnaden för varje resa jämfört med alternativen (biljetter eller bilkostnader, bortsett från externa kostnader), restiden, eventuella byten, och inte heller värderas faktorer som möjligheten att läsa tidnng eller mobil, tiden att tänka och reflektera utan att irritras äver andras beteenden. Det finns både fördelar och nackdelar med alla alternatov. Men mänsklighetens överlevnad är nog trots allt rtt viktig. Att känna att man gör rätt, att man bidrar, att man underlättar för andra, det är också känslor som väger, ofta ganska tungt. Inte för alla, men för väldigt många, tillräckligt många för att opinionen ska bli stark och tvinga räddhågade politiker att fatta klokare beslut. Kanske inte idag men så småningom. En räddhågad regering måste skaffa sog kunskap och inte falla tilbaka på sina fördomar.
Då blir den aktuella frågan: Vad är det då som gör kollektivrafiken så svår eller obegriplig? En uppenbar svårighet är att hitta rätt: bristfällig skyltning. Att nå till resmålet från sista hållplatsen får man ta reda på i förväg och att hitta sin närmaste hållplats hemmavid att starta från kan han förutsättas klara av. Men man ska byta någonstans, Och hur hittar man rätt när man sa byta? Man vet att man ska byta på ett ställe, som man nog inte är beaknt med, men hur gör man där? Jag kanske har klart för mig vilka mina både linjer är som jag ska åka med, men hur hittar jag till den andra linjens hållplats? Bytena är en svår funktion, som det krävs av resenärerna att de ska klara. Där brister det mycket i fantasin hos trafiföreagen som borde intressera sig för detta.
De största svårighterna erbjuder de stora bytesplatserna med många linjer, särskilt om de olika linjerna stannar vid olika utspridda hållplatser. Om det baa gäller två linjer som delar sig vid en hållplats så gäller det mest att hålla reda på åt vilket håll man ska åka vidare. Ska man fortsätta från samma hållplats i samma riktning är det inte så svårt – ett så kallat ”medbyte”, med samma färdriktning – så gäller det att välja linjenummer ochdesitnation. Ibland ska man gör ett ”motbyte”, till en linje som svänger av åt annat håll från motsatt hållplats. Då gäller det också att hålla reda på linjenummer och destination, men man måste byta hållplats. De går ju lättast om det handlar om två refuger som ligger mott emeot varandra, men ofta ligger du åtskilda vid var sin trottoarkant och då gäller det att veta åt vilket håll man ska leta sig. Det krävs i grunden även en liten lokal hållplatsskiss med gatunman och hållplatslägen på varje byteshållplats.
Men värre blir det när bytesplatsen är stor, med många linjer och ett stort antal hållplatser. De allra största bytesplatserna har också olika färdmedel som kanske går i olika plan, tunnelbana underst med olika nedgångar, hållplatser i gatuplanet för bussar och spårvagnar, och kanske förortsbussar i ett övre eller nedre plan. Då gäller det att varje avstignhihgshållplats ska ha en skiss över olika hållplatslägen, inklusive de underjordiska och de hållplatser som ligger i ett övre plan. Det duger inte att ha en kartskiss på ett enda ställe inomhus. Det msåte finnas en skiss på varje avstigningsplats, så att man kan hitta rätt. Det är bra att bytesplatserna med många hållplatser har gvit beteckningar A, B, C och så vidare till de olika hållplatserna, men det måste framgå var dessa står att finna. Och helst ska de ha en stor bokstav tydlgit läsbar på långt avstånd.
Det finns exempel på bytesplatser som är katastrofalt förvirrande för alla ovana resenärer. Ett exempel är Gullmarsplan, där det går tre tunnelbanelinjerav det ”gröna” slaget (17.18.19) i ett underjoridskg plan, vidare förortsvussar i gatuplanet och i ett övre plan men med två olika uppgångar, spårvagnslijen ”Tvärspårvägen” (30) i ett separat nedre plan, och stombusslijen 4 i gatuplanet. Men de ollka utgångarna till respektive typ av hållplateer är mycket svåra att idetifiera, snarast dolda. Endast dagliga vaneresenäer hittar där utan att göra bort sig. När man väl kommt in i biljetthallan har man sju olika utgångar att välja på, men skyltingen är undermålig. På en hiss finns en markering som vilseeledande visar att man ska ta den för att komma upp till vissa linjer som går i gatuplanet, De olika övre busshållplatserna markeras ytterst blygsamt och vägvisnig till stombusslinje 4 saknas helt. I den inre biljetthallen finns faktiskt inte mindre än sju olika utgångar: biljettspärrarna till de sydgående tunnelbanorna, utgång till förortsbussar i markplanet, utgång till vissa förortsbussar i övre planet, utgång till vissa andra förortsbussar i övre planet, utgång till tvärspårvägen i undre planet, utgång till nordgende tunnelbanans plattform och utgången till gatuhållplatserna för förortsbussar i gatuplanet och utgången till gatuplanets stombusliuje. Entrén från trottoaren vid Gullmarsplan är densamma som denna utgång. Den regionala kollektivtrafikmyndigheten förklarar att det finns en skiss över hållplatslägena på SLs hemsida, vilket enligt dess uppfattning tycks vara ”det vet väl alla”. Jo.det finns faktiskt en skiss inomhus också, blygsamt placerad.Men rejäl skylting saknas. Hur ovana resenärer ska hitta denna hemsida i sin mobil när de plötsligt ska leta rätt på sina hållplatser förtäljer inte RKM. Det förefaller som om endast vaneresenärer är välkomna, och det är ändå de som hittar bäst, för de har lärt sig genom att prova sig fram. Grundidén måste vara att ge information till de ovana, inte till dem som redan kan.
Bara en så enkel sak som att informera om hur man byter mellan två linjer som går på var sin gata som korsar varandra vinkelrätt är värt en eftertanke. Att stiga av vid korsningen är enkelt, man hamnar där man hamnar, men var finns hållplatsen på tvärgatan? Jag vill hitta den enkelt. I bästa fall ligger den inon synhåll, exempelvis för att den ligger vid en refug som syns. Men oftast ligger den bakom ett hörn, och man vet inte om den ligger före eller efter korsningen, eller om den rentav ligger långt in på den korsande gatans kvarter, i så fall åt vilket håll? Det senare är extra olyckligt, men tyvärr inte ovanligt. Detta är ett exempel på hur viktigt det är med en skiss på varje byteshållplats för alla avstigande. Bytena är en grundfuktion i kollektivtrafiken och därför måste detta fungera för alla, särskilt för de ovana. Det är de ovana som är den största potentialen för nya resenärer.
Ett annat exempel på otillräcklig skyltning gäller den som vill byta lokalt färdmedel vid Stockholms centralstation. De olika hållplatserna har dessutom olika namn. Busshållplatsen Centralen på Vasagatan ligger vid Vasaplan, närmare Kungsgatan i båda körriktningarna. Att tunnelbanans bägge plattformsnivåer heter T-Centralen känner de flesta till, men det heter även spårvagnshållplatsen framför Åhléns. Busshållplatserna på Klaravbergsviadukten mellan Centralens övre hall och den stora bussteminalen – som heter Cityterminalen – heter Centralen. Men busshållplatsen på Vasagatan vid Centralplan är numera indragen, eller ”flyttad” till Vasagatan vid gamla centralpostkontoret. Dessutom finns en ny underjordisk pendeltågsstation vid Centralen, men den heter ”Stockholm City”, vilket kanske behövs för att Trafikverket ska kunna skilja den från Stockholm C, eftersom de ligger vid olika banor. Men det är extremt vilseledande för resenärerna.
För tunnelbanans resenärer kungör en skylt på plattformaran att här finns det ”Stockholm City”. – Jaha, vad är det med det? Varför står det på en skylt i T-Centralen? Vad betyder det? Jo, här går man in för att komma till pendeltågens plattformar, de som kallas för station ”Stockholm City”. Det vet frstås alla väl insatta anställda vid SL och de allra mest pålästa av SL-resenärerna, särskilt de som brukar åka pendeltågen. Men alla andra stockhlmare och alla besökar i Stockholm, för dem är ju bara uttrycket Stockholm City ett nonsenuttyck, en snofsig benämn på Stokcholm i internationella sasmmanhang. Detta är inte en skylt för de ovana. På en skylt med det syfte som avses – vägledning – borde det stå ”till pendeltågen, linjerna 40-44” , eller ”till pendeltågens plattformar” eller någon liknande innehållsrik upplysning. Skyltar ska ge de ovana information, det är själva syftet med skyltningen.
Information måste rikta sig till de ovana, det är ett sätt att underlätta för alla resenärer. Det tillhör metoden ”nudging”, för att vara tilspetsad, att ge enkla tips om beteende, den metod som fick nobelpriset 2017. Det är kanske dags för kollektivtrafikens utövare att dra lärdom.