Kollektivtrafiken måste vara tillgänglig, vilket betyder att den ska vara användbar. Det måste vara enkelt i alla avseenden. Man måste kunna skaffa information och man måste kunna reda sig enkelt. Det är inte självklart, men det måste åstadkommas.
Häromdagen, den 16 november, hölls en konferens anordnad av ett projekt som kallar sig Accessible EU. Där var jag inbjuden talare, i egenskap av företrädare för Resenärerna, som företräder alla kollektivresenärer med både lokala, regionala och långväga färdmedel. Projektet har arbetat med digitala frågor inom EU och har koncentrerat sig på hur de digitala kommunikationsformerna ska kunna samordna sig för att de ska bli enkelt tillgängliga. Det har även beslutats om EU-direktiv både av Kommissionen och av EU-parlamentet, och det är högst lovvärt. Ett problem tycks dock vara att den världsbild som tecknas inom projektet utgår enbart från den digitala världen. Det är den som ska göras digitalt enkel. Det är naturligtvis en angelägen fråga, men den svarar inte mot den verklighet som de flesta av alla personer med funktionsnedsättningar – eller alla andra personer som upplever liknande problem – upplever och ska hanterar. Den fysiska världen är tillräcklig utmaning för alla personer som inte ser med full synskärpa, inte har en så skarp hörsel som krävs,, inte kan röra sig gående på grund av permanent eller tillfälliga rörelseproblem eller har svårt på grund av kognitiva problem, de som brukar betecknas so orienteringshandikappade, som känner sig bortkomna. Och vem är inte det – när man kommit till ett ovant ställe. Det finns ju inga skarpa gränser mellan definierat handikappade och alla andra som har liknande problem utan att identifiera sig som handikappad. I själva verket gäller sentensen ”Det som är nödvändigt för somliga är underlättande för alla andra”.
När jag ombads att göra ett inlägg vid denna konferens, som skulle sändas även digitalt och spelas in för senare visning för många ytterlgiare, så berättade jag för organisatörerna om det stora arbete som pågått inom EU för tillgängligheten till kollektivtrafik, huvudsakligen för den fysiska verkligheten. De nämnda fyra grupperna har dessutom under de senaste tjugo åren utökats med ytterligare en kategori, nämligen alla de personer som har svårigheter med alla digitala system som inte alls är anpassade för personer med nedsatt syn, bristande orienteringsförmåga eller svårigheter att skaffa tillräcklig information. Jag nämnde naturligtvis den gemensamma framstöten av Resenärernas och organisationen Funktionsrätt Sverige till infrastrukturminister Andreas Carlsson angående den obefintliga stationsservicen på alla Sveriges järnvägsstationer. Det finns ingen som ansvarar för den saken, alla på plats hänvisar till ”någon annan”. Där råder ”Ingenmansland”.
Det slutade med att konferensen inleddes med ett anförande av Marina Carlsson, ordförande i Funktiosnrätt Sverige, och avslutades med mitt inlägg om tillgänglgheten gnenerellt till resor med kollektivtrafiken. Det blev en tretimmars konferns på hotell Royal Viking vid Centralplan i Stockholm. Konferensen bekostades av Post- och Telestyreelsen, som tydligen är ansvarig för den digitala utvecklingen i Sverige, något som hittills varit okänt för i stort sett alla andra. När PTS’ representatnt Hans von Axelsson gjorde sitt inlägg handlade det om den strålande utvecklingen i framtiden när alla skulle kunna skriva meddelanden till varandra och avbryta varandras inlägg.
Min korta presentation inleddes i sammanhanget med några ord om vad Resenärerna är, och vad jag var för en, en som bland annat ingått i EPF-styrelsen för resenärerna på europanivå, liksom om vår medverkan i arbetsgrupperna för anpassning av kollektivtrafiken i Sverige och i det nuvarande Trafikverksorganet Tillgänglighetsrådet. Dit hörde också min medverkan som representant för EPF i det europeiska tillgänglighetsarbetet sedan 2008 inom ramen för Järnvägsbyråns (ERA) arbetsgrupp, som nyligen reviderat EU-förordningen 1300/2014. Den har radikalt uppgraderats av EU-parlamentet och Kommissionen och är under ”implementering”. Jag nämnde också min roll i Kommissionen arbetsgrupp DH MOVE PRM Advisory Body. Denna förordning är ju grundläggande för alla färdmedel, eftersom den spårburna trafiken både regionalt och lokalt har den tyngsta rollen. Jag behövde i detta sammanhang också berätta om att detta innebär att nya krav nu genomförs gällande ”NIP”, National Implementation Plan, om hur stationerna ska anpassas etappvis i varje lad, liksom hur ett informationssystem om detta ska skapas, Det informationssystemet kallas för ”IoA”, Inventory of Assets, det vill säga att varje land ska inventera kvaliteten på de utvalda allt fler stationerna och redovisa det i ett nationellt register. Avsikten är att här ska skapas ett europeiskt register, som ska möjliggöra för enskilda personer att planera sina resor till och från tillgängliga stationer inom Europa.
Här var jag angelägen om att informera om att de ursprungliga kraven på tillgänglighet som gällde syn, hörsel, rörlighet och kognitiva problem numera måste utökas med ett femte problemområde, nämligen de digital problemen som uppstått. Visserligen kan digital information vara mycket effektiv för många resenärer, kanske för 70 procent av resenärerna. Men ungefär 30 procent av resenärerna upplever problem med den digital informationen. Detta föreföll som en total nyhet för de församlade. Det var för oss ingen överraskning att föreställningen är att digitalisering är ett utmärkt hjälpmedel. Sålänge det finns alternativa möjligheter att få information så klarar sig resenärerna rätt bra. Men om digitaliseringen innebär att rationaliseringsivern blir för stark, då slopas de alternativa hjälpmedlen. Då nlir effekten att digitsalieringen faktiskt blir ett stjälpmedel. Detta måste man vara observant på, och undvika.
Frågan om de trettio procenten måste alltid förklaras och beläggas. En tredjedeln är en stor andel, som inte kan försummas. Vår organisation Resenärernas uppfattning, efter alla kontakter med resenärer av alla slag i olika sammanhang, är att Digitalierinskommissionens uppgift om att endast 20 procent faller utanför är otillräcklig. Det visar sig att det är många som är starkt berörda av att alla de regionala kollektivtrafikmyndigheerna har infört betalningsssytem som bygger på att man ska nvända en egen app för varje län. Det gör att alla som reser utanför sitt hemlän blir ställda införa problem. De kan inte betala med svenska pengar, utan varje region har faktiskt infört en egn valuta, en okänd app, som de flesta andra inte känndert till. Men det finns också persoenr som har mobilitlefoner endsat för att ringa med och som inte använder det digitala. Det finns många som inte kan läsa liten text eller skriva sökningar med stela fingrar eller för stora fingrar. Slutsatsen trettio procent är alldeles väl motivierad. Vi har visserligen inte gjort en fullständig utredning. Men vi h r konstaterat att i Holland har vår motsvarande organisation genomfört en studie som visar att just trettio procen är inte så digitala som många föreställer sig. Därtill har vår dnaska systerorgansiatin Passagerpulsen gjort en studie som pekar på att mella 25 och 35 procent av alla är icke-digitala, det vill säga cirka 30 procent. Även Storbritannien har stora problem med icke-digitala resenärer. Att nrmare en trdjedel inte kan utnyttja de digitala fördelarna är allvalrigt, och de kompletterande hjälpmedlen får inte försvinna eller försummas. Det gäller tryckta tidtabeller, men det gäller också linjekartor -nog så viktigt även för dem som behärskar det digitala, eftersom överbliken går förlorad om man bara anvädner mobilen. Om man inte har någon att fråga och om det är svårt att köpa biljetter, varför ska man då åka kollektivt?
I själva verlet är den största målgruppen för kollektivtrafikföretagen alla de ovana, de 80 procent som åker bil för det mesta och som inte känner att det är enkelt att åka buss, spårvagn eller tåg. Det är naturlitivs bra även för alla digitalt kapabla att dra nytta av allt sådan som åstadkommits för att öka tillgängligheten. Dit hör ramper istället för trappor för alla med barnvagnar eller väskor med hjul, dit hör alla sjävlöppnande dörrar, hissar mellan våningsplan, tydlig skyltning och bra högtaleri. Det saknas en del, och just dessa faktorer arbetar vi med att kräva genomförda. Vår framstöt till infrastrutkurministern resulterade i ett löfte att Sveroge ska införa sationsförvaltare, inte förbli det enda land i Eruopa som saknar ’station manager’. Det löftet måste uppfyllas.
Alla dessa faktorer är nyttiga för alla resenärer, även tidigare bilister, när de väl får klart för sig hur bra det fungerar. Det är bra på individnivå för alla, även för de digitala när skyltningen blir bättre. Det är bra på nationell nivå, både nationalekonomiskt och socialt. Och sist men inte minst är attraktiva kollektivtrafikresor ett mycket starkt bidrag till att klara klimatsituationens utmaningar. Det vinner alla på. ●