Kontantlöst eller kontantfritt?
Ja, se pengar, ja se pengar, är alltid till besvär, sjöng Tore Skogman, den fyndige men något skräniga popsångaren från Hallstahammar. Och kontentan var ju just att antingen är de för få eller så är de för många för att det ska var bekvämt och lugnt. Men han råkade aldrig fram till det läget där pengarna visserligen fanns men ändå inte konkret. Det var ett helt okänt fenomen på den tiden, när pengar alltid kunde vara något riktigt konkret att hålla i handen, även om det var sedlar eller en check med siffror på eller ett bankkonto med ett saldo. Nu är läget ett annat, och det är ett konkret problem – men inga konkreta pengar. Det kan synas oförargligt och ganska enkelt för många som ska hantera pengar rent fysiskt. Men det skapar andra problem, något som delproblemlösare inte ser, för de saknar överblick. De problemen kan vara att en rånrisk som bör undanröjas för bussförare, det kan vara tyngden att bära för bussförare som ska redovisa sina sålda biljetter, och det kan vara att man har fel sorts pengar i fickan när man är i Köpenhamn. Då kan en lösning synas vara att införa kontokort eller att införa ett annat lokalt plastkort som bara gäller i ett visst län, ett slags lokal valuta, som är värdelös utanför eget län. Då har man löst ett delproblem. Men man har samtidigt skapat en del andra problem. Om man inte får betala med kontanter när man stiger på bussen, blir det inte svårt att åka buss då? Jo, då kan man visserligen införa olika sorters automater där man kan köpa biljetter i förväg – ifall man vet hur automaterna ser ut och hur man ska hantera dem. Då blir plötsligt biljettköpsfrågan ett problem – kanske inte så stort för dem som har lärt sig, men desto större för alla dem som är besökare från ett grannlän eller turister från utlandet eller helt enkelt inte brukar åka buss ens i eget län. Det utesluter en mängd personer. Det kan betraktas som diskriminering på sitt sätt, visserligen inte direkt mot en viss definierad grupp, men mot en rätt stor samlad grupp av helt olika sammansättning. Diskriminering är det likafullt, även om de som tycker sig lösa problem inte vill kännas vid att de diskriminerar. De känner att de har rationaliserat, löste ett besvärligt problem, men de har bara flyttat problemet från en person till en annan person. Och de som befrias från problemen är de som har den starkare ställningen, den som är anställd av ett trafikföretag, den som är anställd på en vårdcentral eller liknande, och de som drabbas är de individer om har minst chans att protestera, enskilda individer som är bortkomna redan från början eftersom de är ovana konsumenter, lite bortkomna eftersom de är besökare, lite okunniga eftersom de är ovana. Det kan kännas duktigt att rationalisera och effektivisera för den som inte tänker längre. Men de politiker, särskilt inom kollektivtrafikens styrelser eller sjukvårdens administration, märkligt nom mest de på regional nivå, som deltar i denna process, de borde begripa bättre. De löser fel problem. Privatföretag som konkurrerar om kunderna får sällan sådana idéer. Dit hör butiker som känner konkurrensen, och dit hör kommersiellt verksamma trafikföretag. De inser att de behöver alla pengar de kan få in från kunderna. De acceptera kontanter. Vissa småbutiker som är extra rädda för rånrisken kan slopa kontanterna, men det gör de med berått mod, eftersom de avstår från kunder som får gå till en konkurrent, helt enkelt för att undvika rånrisken. Det är tillåtet för en enskild företagare att vägra kontanter. Men det är inte tillåtet för en offentlig institution som ett sjukhus eller en vårdcentral och det borde inte vara tillåtet för en delvis offentligt, med skattemedel, finansierad kollektivtrafik. Men där kommer de begränsat tänkande regionalpolitikerna in i bilden. De har ett ansvar som de inte ens förstår att de har.
Att de kommersiellt verksamma bankerna också vill tjäna pengar på att slippa hantera pengar och bara ha pengar i form av saldobelopp och transfereringar är lika naturligt som att alla andra kommersiellt verksamma företag vill tjäna pengar på att rationalisera sin verksamhet och skära bort alla onödiga kostnader. Där, men egentligen bara där, kan man se att det finns brister hos de statligt verksamma aktörerna, både myndigheter och politiker. Vissa grundregler ska gälla i samhället, och dit hör att penningsystemet måste fungera för alla, både för medborgare och för besökare, både för barn och för vuxna. Det är en fråga om att respektera alla människors lika värde. Små barn kanske trots allt har behov av att hantera mindre belopp. Då måste det finnas små belopp att hantera. Och hanteringen av pengar hos bankerna kan inte bara vara en fråga för de enskilda bankföretagen. Pengarna har en viktig roll i samhället, som bygger på att alla gör uppgifter som de får betalt för, pengar som ska cirkulera i samhället. Uppdelningen i olika uppgifter som vi alla gör till nytta för samhället på ett eller annat sätt, det utgör visserligen en kostnad för den ena instansen och en intäkt för den andra parten, men det är ju det sätt vom människor kan dela med sig av sina uppgifters nytta. Det är en grundbult. Den kan inte bara rationaliseras bort. Den är en förutsättning för alla människors fulla värde.
Handfallenheten från regeringens sida och från centrala myndigheters sida när det gäller penningsystemets förfall i Sverige är anmärkningsvärt. Det är obegripligt taffligt hanterat. Visst kan man överlåta åt bankerna att sköta en mängd transaktioner. Men man får inte tillåta bankerna att utnyttja befolkningen för sin egen vinnings skull. Då har regeringen kapitulerat. De har missförstått kapitalismens funktionssätt. Kapitalismen och konkurrensen är inte det enda som krävs. Det krävs också en övergripande samhällsorienterad styrning, där konkurrensen är ett medel, inte ett självändamål. Det är klart att bankerna måste ha förpliktelser. Att Finansinspektionen har konstaterat klandervärt beteende från bankerna och ändå inte givit dem några sanktioner i form av böter, hårda regler eller straffavgifter, något som svider för den som missbrukar den frihet som ska finnas, det är helt enkelt upprörande. Och när detta är regeringen organ för kontroll och kontrollorganet låter bli att tillrättavisa handgripligen, av allt att döma eftersom de är gamla kompisar och kollegor, då är korruptionen där, vänskapskorruptionen är faktiskt på plats. Vi har upplevt att korruptionen har varit begränsad i Sverige, men samtidigt har vänskapskorruptionen spritt sig alltmer. Tyvärr är det nog en följd av det gamla kamaraderiet inom det som brukar kallas för ”rörelsen”, de som har vuxit upp inom Unga Örnar, SSU, politiska fackföreningar, handlat enbart i konsum, försäkrat sig i Folksam, varit medlemmar i hyresgästföreningen och ska begravas av Fonus, de som anser sig lite bättre än alla andra och därmed ha rätt till vissa specialfavörer. Det är det som är så bra med alla deras intrikata nätverk. Det är en vänskapskorruption av avsevärda mått. Och när plötsligt ”Rörelsen” har accepterat att kapitalismen kan vara bra, så begränsar man mentalt det fria näringslivets till att bara bestå av storföretagen, för det är där som fackföreningarna kan spela en ledande roll, medan man betraktar småföretagare som elaka kapitalister som ska förföljas och helst utplånas. Blir man byråkrat med hjälp av sin bakgrund i rörelsen så ska man hjälp kapitalisterna i bankerna,. Men det blir snurrigt, och det är just vad socialdemokratin har råkat ut för. De saknar numera kompass. Finansinspektion ska man ha, för kapitalet ska kontrolleras. Men man ska inte klaga på gamla kompisar. Idén om att man ska säkerställa för de minsta och hjälpa dem som behöver ha lite stöd för att fungera på ett bra sätt i samhället, dem har den maktberusade socialdemokratin övergett. Dem har SD tagit hand om, och kanske miljöpartiet. Högmod går före fall brukar det sägas i andra sammanhang. Kanske passar det även här. Men bäst vore om regeringen kunde skärpa sig.
Kort sagt, penningväsendet är nödvändigt för att alla mänskor ska kunna fungera. Kollektivtrafik är en samhällsnyttig service som delvis är samhällsfinansierad, och den får inte mäla ut sig ur penningsystemet. Sjukvården har redan fått domslut i förvaltningsöverdomstolen på sig, med kravet att de måste acceptera kontanter även på varje enskild vårdcentral.
Resenärsforum har skrivit till Konsumentverket för att få de Regionala Kollektivtrafikmyndigheterna (RKM) att tvingas acceptera kontanter. Varken brevet och uppvaktningen hos Konsumentombudsmannen i Karlstad besvarades, inte ens med ett brev. När Resenärsforum vände tig till Diskrimineringsombudsmannen som ska skydda vissa utpekade grupper från diskriminering, och Resenärsforum hänvisade till gruppen ungdomar som den förfördelade parten i kollektivtrafiken, så valde DO att omedelbart avskriva ärendet. Argumentet att ungdomar inte kunde köpa enstaka bussbiljetter utan att först skaffa ett reskassekort laddat med 200 kronor för att göra en kort bussresa betraktades som oviktigt. Och ändå är åldersdiskriminering en av diskrimineringsgrunderna. Det kändes som att de krav som ställdes av Arbetsmiljöverket om att kontanterna skulle slopas vägde mycket tyngre än medborgarnas berättigade krav på att få betala för sig när de ville använda tjänster som kostar något. Arbetsmiljöverket har påstått att det är tillåtet att slopa kontanter, men inte berättat att det bara gäller för enskilda butiker. Man hänvisade till ett enskilt ärende för en viss bussentreprenör i en Stockholmsförort, men det hade inte ett generell giltighet, utan det berodde på vissa lokala problem. Men solidariteten med fackföreningsrörelsen fick väga tyngre, på något vis. SL slutade ta emot kontanter 2007, Östgötatrafiken 2010 och Skånetrafiken 2011. SL slutade ta emot pengar även i tunnelbanespärrarna 2019. Volymen pengar genom swish blev 2016 större än uttagen i bankomaterna.
Att utländska turister inte kan göra kollektivtrafikresor i Sverige för att de inte kan köpa biljetter betraktas tydligen som ovidkommande. Detta trots att besöksnäringen med sin 400 miljarders (kolla!) omsättning per år en mycket viktig näring för i svensk ekonomi. Resenärsforum har noterat att det finns en grupp på ungefär 30 procent av alla som är det som jag kallar ”de frånåkta”. De kan inte köpa biljett på en buss på landsbygden, de får inte stiga ombord på en buss i Stockholms innerstad, de har inte kontokort, de har en mobil som går att ringa med men som de inte gör annat än ringer med även om det är en smart telefon (som de kanske skaffat eller fått av omtänksamma släktingar), det finns de som inte har någon mobil eller vars mobil har slut på batteriet eller vars mobil just nu är glömd hemma. Andelen 30 procent stämmer väl överens med andelen i Nederländerna, i Frankrike och i Storbritannien.
Det finns en ytterligare faktor som man inte får försumma. Det är beredskapseffekten. Allt fungerar jättebra med kontokort och swish och smarta mobiler i Sverige till vardags. Men i en situation när det internet plötsligt går ned, kanske på grund av en olycka eller ännu värre på grund av ett fientligt attentat på något lämpligt ställe, då brakar hela samhället ihop. Förr fanns det ett riksbankskontor i varje residensstad och alla bankkontor och sparbankskontor hanterade pengar. Det var liksom det de var till för. Det gör de inte längre, nu finns det nog bara en sex-sju stycken riksbankskontor i Sverige . Det behövs nog inte fler i praktiken, och deras roll som penningdepåer och förmedlare av betalningsuppdrag, tack vare kontanter, den förefaller i normalfallet vara helt överspelad. Och banker och sparbanker har i stort sett slutat hantera pengar.
Jag såg en tidningsnotis – ingen stor nyhet – om att bankerna från årsskiftet skulle få en viktigare roll i kontanthanteringen. Det föreföll nästan otroligt, med ett så plötsligt tillfrisknande, som ändå inte uppmärksammats mera. Det visade sig att bankerna skulle få ett utökat uppdrag att tillhandahålla bankomater, som tydligen minskat i antal med 47 procent i Stockholm och med 38 procent i resten av landet. Men bara en sådan sak som att kunna lämna in en dagskassa till en bank och sätta in den på ett konto, det har ju numera blivit nästan omöjligt. Det ideella föreningslivet hindras i sitt viktiga arbete. Jovisst, swish kan hjälpa en del. Men återigen – vad händer om internet går ned? Bankerna är ju inte ens beredda att hantera pengar längre, bortsett från en bank i varje stadsdel, medan fyra av fem kontor är kontantlösa, eller ”kontantfria” som de föredrar att kalla det. Jag förstår mycket väl Björn Erikssons kampanj Kontantupproret. Och jag gillar Svante Linussons protestverksamhet att kräva att få betala kontant, inte minst i sjukvården, som ändå har fått domstolsbeslut på att de måste. Jag tycker visserligen att det är rätt bra med kontokort och med swish. Men jag anser att det måste finnas en tvingande lag för vissa verksamheter såsom sjukvården och kollektivtrafiken, helt enkelt för att alla medborgare ska ha rätt att använda landets valuta. Att enskilda butiker utsätter sig för en risk, det får ligga på deras egen riskkalkyl. Men regeringen och riksdagen måste se till att människor kan klara sitt dagliga liv. Och de måste tänka på beredskapsfrågan. Det är deras viktigaste uppgift. Och regeringen har en initiativskyldighet.