Dieselskandalen och bilnormen

                                    

Bilindustrin är i kris. Det är inte bara i Sverige som det gått utför med Saab, och Volvo har sett sina glansdagar vad gäller personbilar. Den allmänna erfarenheten att den förhärskande, idag styrande, normen om att bilen är det naturligaste transportmedlet, den är inte längre lika självklar. Det är klart att det inte svänger över en natt. Det finns alldeles för många människor som är fortsatt intresserade av olika bilmodeller och det är klart att det finns vurmare som gillar den ena eller den andra bilmodellen av outgrundliga orsaker. Men faktum är att samhällena i det sentida Västeuropa – för att inte säga de inte minst de nyblivna västeuropéerna i forna Östeuropa. liksom i Kina – har fallit i trans inför bilens välsignelser utan att se bilsamhällets olika nackdelar. Och nu när sanningen börjar gå upp för allt fler, då börjar de gamla ledarna för bilindustrin bli riktigt oroliga. Deras makt och hegemoni hotas, och deras enastående framgångssagor, både personliga och företagsmässiga, hotas. Deras liv och verksamhet har varit normen för ombyggnaden av städerna, för att släppa fram allt fler bilar, för att göra allt tillgängligt per bil, och gärna enbart per bil – det är något som de inte ens har begripit att det har blivit ett av de starkaste  argumenten mot bilnormen. Alla människor är inte bilägare, även om bilindustrin och dess företrädare har gjort allt för att få de beslutande politikerna att föreställa sig att bilister är det nya moderna, det är för dem som de ska bygga. Det måste alla anpassa sig till – ”eftersom människorna vill ha det så”.  Det visar sig att människor inte vill ha det så, inte alla människor, och äntligen är det tillräckligt många som har mål i munnen och kan säga ifrån. Vad är det för samhälle vi har byggt, enbart anpassat till ett antal personer som inte ens är i majoritet?  Det är bara de som har tillräckligt med resurser till övers, eller känner att de måste prioritera fram resurser tillräckligt, som faktiskt har tillgång till bilen hela dygnet. Visserligen står bilarna stilla 97 procent av tiden. Men den står ju då bara stilla där den som senast använde den har råkat ställa ifrån sig den. Övriga familjemedlemmar har inte samma möjlighet, inte ens om man har två bilar i familjen – vilket många familjer har insett att de måste ha för att klara sina nödvändigaste sysslor. Det är bilen som har styrt, inte människors behov av förflyttningar på ett eller annat sätt. Vi har blivit bilindustrins fångar.

Nu när den amerikanska bilindustrin går på knäna, flera brittiska bilindustrier har gått i konkurs eller köpts upp av utlandet, nu när det höjs röster för att rättvisa måste etableras vad gäller förflyttningsmöjligheter även för dem som inte disponerar ett skrymmande fordon som för det mesta står i vägen för den fria rörelsen i städernas centrum, då börjar det mullra. Länge hette det att man skulle undvika att köra med bensinbilar, för de spydde avgaser. Dieselbilar var mycket bättre – hur man nu kunde inbilla sig det. Men det var många forskare och tyckare som var starkt pådrivande, och hävdade att dieselbilar är lösningen, bort med bensinbilarna! Själv tyckte jag mest att det verkade som om dessa personer saknade observationsförmåga. Det var ju uppenbart att dieselbilar luktar värre än andra bilar, särskilt långtradare, alla lastbilar förresten, och alla bussar som har sina dieselmotorer med avgasutsläpp i trottoarhöjd. Och så plötsligt var det någon vetenskapsman som tänkte till. Det där sotet, den där stickande lukten från dieselbilarna, det kanske trots allt var något att fundera över. Ja, det visade sig att dieselavgaserna var cancerframkallande och allergiframkallande och spydde ner miljön minst lika mycket som bensinbilarna.   Då blev det verkligen kris i bilindustrin. Om man inte skulle använda bensinmotorer och inte ens fick använda de fina dieselmotorerna, vad skulle man då göra? Eldrift hade man ju förkastat redan för hundra år sedan.  Några nytänkare plockade upp gamla idéer och funderade på hur man skulle göra för att återuppfinna elbilarna. De kanske inte var så dumma de där farmor-Anka-bilarna? Men så kunde de ju inte se ut! Skulle man verkligen ha höga bilar som man kunde stiga in i utan att böja på ryggen? Höga bilar har ju luftmotstånd. Man måste ha bilar som verkar snabbare, som är strömlinjeformade och ser ut att röra sig som blixten. Hur skulle man få rum med batterier? Och hur länge skulle batterier behöva räcka för att det skulle gå att köra så fritt och obegränsat som en bensinbil ändå ger känslan av. Skulle man bli tvungen att etablera ett helt nytt distributionssystem för elektricitet till de kära bilarna? Det skulle ju kosta enormt mycket. Det skulle tära på vinsterna, och det skulle ta en förfärlig tid. Det gällde att fördröja den processen så mycket som möjligt. Den bästa strategin vore nog att prata om elbilar så mycket som möjligt, och fortsätta halvhjärtat att utveckla något som var lite bättre som man kunde berätta om. Då skulle nog folk lugna sig.

Om bara inte politikerna lade sig i så mycket. De ville stöda utvecklingen av elbilar och alternativa bränslen, allt sånt som kräver stora systemförändringar, nu när vi har ett så finfördelat nät av bensinstationer som också säljer diesel, som är så bra. Och till råga  på allt började folk prata om klimatfrågan. Den där koldioxidfrågan, med utsläpp från industrier och föralldel även från biltransporterna, den var väl ingen nyhet. Jo, nyheten var att allt detta påverkade klimatet på ett icke-acceptabelt sätt, inte minst biltransporterna. Kolförbränning för uppvärmning var förvisso en större bov, och somliga industrier, särskilt de tunga stål- och betongindustrierna var bovar. Men den oskyldiga och  nyttiga biltrafiken kunde väl inte gärna vara till besvär? Det gällde att övertyga de oroliga politikerna om att åtgärda de elaka industrierna i första hand. Men det visade sig att politikerna var målmedvetna och kände till att bilindustrin var en av de större utsläpparna av koldioxid och andra giftiga ämnen. Här borde åtminstone göras undersökningar hur mycket som spyddes ut i normalfallet. Först då kunde man ju vidta åtgärder i någon form av begräsningar eller stifta lagar som skulle göra allt svårare. Det gällde att fördröja en oönskad utveckling. En initiativrik höjdare inom Volkswagen hittade på en metod som skulle ge besked om lägre innehåll av skadliga ämnen i avgaserna än som var det verkliga värdet. Det var en finurlig grej som bara behövdes just i kontrollsituationen, så att mätvärdena skulle bli tillräckligt bra. Att man släppte ut mångfalt större mängder av skadliga ämnen till vardags var ju ändå inte något stort problem. Det var lugnast att allt fick utvecklas i den lugna takt man kunde klara av – eller trodde sig kunna klara av. Samma metod togs genast upp inom koncernens olika bolag Audi, Porsche och Skoda. De kunde skryta med låga utsläppsvärden, vilket egendomligt nog också verkade intressera bilköparna. Men då hade man ju ett gott köpargument: fina testvärden!

Dieselskandalen genomdrevs före 2012, men den uppdagades först 2014, och de första försöken att hejda galenskapen gjordes 2015.. Den förnekades så länge det gick, men till slut fick man medge att det varit helt avsiktligt. Avgaserna processades före utsläpp just i kontrollsituationen, men gav i övrigt ut 40 gånger mera avgaser än vad som framgick i testkörningarna. Processen att avslöja bedrägeriet tog sin tid, eftersom det fanns många dimridåer att tränga igenom. VWs ordförande och vd hade redan fått avgå av olika skäl.  Men den 1 augusti 2019 kunde man läsa i SvD att  Audis vd Robert Stadler åtalades liksom tre andra höga chefer inom koncernen. Det handlar om bedräglig förfalskning av certifierade uppgifter och om olaglig marknadsföring. Därtill finns 23 andra misstänkta som tills vidare inte ingår i processen.

Den där misstänksamheten mot bilindustrins verkliga avsikter och syften har successivt krupit in i alla möjliga olika grupper. Från början var bilvurmen stark hos moderaterna, men kanske ännu större hos socialdemokraterna, som såg den allmänna bilsamhällsutvecklingen som ett kvitto på välståndsökningen. Att den välståndsökningen inte gällde hela samhället var på något sätt en extra krydda. Nu var det de rika arbetarna som fick bre ut sig. Successivt har de krafter som hävdar individens värde, liberalerna framförallt, men även de konservativa som inte ser samhällsnyttan i individernas välfärd utan enbart individens välfärd, kommit att inse bilismens nackdelar även för individerna, de som drabbas eller hindras eller nedprioriteras. Det är numera inte ovanligt att se bilkritiska artiklar i Svenska Dagbladet. I Kulturdelen den 14 juli 2019 skrev exempelvis Elisabet Andersson om att Sverige sitter fast i bilsamhället. Hon pekar på den planering som format och formar våra städer.  Och desto märkligare kändes det att den dagstidning  som stort tog upp min bok ’Männisxkan och bilsamhället’  1974 var dåtidens största S-tidning, Arbetet i Malmö, som gjorde ett stort reportage.  För övrigt var det en del TV-debatter, radio, press och föredrag runtom i landet. Det var ju roligt nog – man ska nog inte vänta sig några snabba processer. Det som nu händer med Greta Thunbergs följare beror ju alldeles särskilt på den utspridda och redan etablerade oron, som Geta Thunberg sätter ord på, hela klimatfrågan som får människor att känna att nu är det bråttom.

Samtidigt läser man numera i tidningarna om att den högstatusrankade biltillverkaren BMW har en serie med bilar som kan självantända under körning. Det är ett problem som upptäcktes för några år sedan. Det kan åtgärdas genom att man byter ut några komponenter i motorn, de komponenter som idag gör att en bil börjar brinna på motorvägen. Flera fall av explosiva bränder har inträffat och fallet är naturligtvis ytterst allvarligt, både för allmänheten, och inte minst för dem som har köpt denna bilmodell. Det visar sig att BMW har en lista på alla som köpt denna serie bilar – det handlar om flera hundra tusen köpare. Men man har inte velat störa dem med åtgärder, som skulle kunna sätta ned deras förtroende för den märkvärdiga bilen BMW, med dess klang av hög kvalitet, bra bilar och hög status. Därför har man bestämt sig för att byta ut prylarna successivt vid ”löpande underhåll”. Men ingen av dem som står på listan har fått reda på den allvarliga risken det innebär att köra sin bil – den kan explodera och brinna upp mitt på motorvägen. Det har också blivit en skandal, även denna gång på grund av bristande åtgärder, för att inte säga bedrägligt beteende från bilindustrin.

Egentligen borde man inte vara förvånad. Men man vill ändå tro att alla gör sitt bästa för att hjälpa till med att lösa problem. Nej, när stora intressen står på spel så faller de enskilda personernas försvar mot bedrägligt beteende. Kritiken hotar ju både deras egen goda tillvaro och hela industrin, som ju är så betydelsefull för hela näringslivet. Man kan ju i argument gentemot detta hävda att olika näringar växer och förtvinar, det har de alltid gjort. Varför skulle jus bilindustrin vara förskonad? Det kommer nya arbetstillfällen, som förhoppningsvis är bättre lämpade att ge hållbara bidrag till samhället och till världens fortlevnad. Vi kan notera skeppsbyggnadsindustrins utveckling, textilindustrin, jordbrukets roll i samhällsekonomin, och alla de nya yrken som uppstår genom digitaliseringen, processer som ingen hade en aning om för femton år sedan. Bilindustrin är på dekis, helt enkelt. Måtte den nedmonteras succesivt och utan alltför stora sociala problem. Alla kan inte bli datatekniker, men det behöver de heller inte. Det kommer nya yrken hela tiden.

Och bilindustrin försöker på olika sätt hitta på lösningar som ska ge sken av att bilindustrin tillhör framtiden. Nu ska det plötsligt vara elektriska bilar, då blir ju allt godkänt och inga avgaser släpps ut på gatorna. Nä, med batterier så släpps avgaserna ut någon annan stans, och batterierna ska byggas med mängder av sällsynta jordartsmetaller som bara finns på naturkänsliga områden. Det är ett dubbelfel i resonemanget. För det första tar elbilar lika mycket plats som avgasbilarna, och det är ingen lösning. För det andra skapas nya problem på grund av den förmenta lösningen med batterierna. Eldrift bör helst ske med kontinuerlig strömtillförsel, ungefär som radiobilarna på Gröna Lund. Det är uppenbart att det inte är en lösning för biltrafiken – inga rymliga bilar, mycket låg hastighet, för att inte säga metallgolv och nät över gatorna.  Men det låter dynamiskt att förespråka en kopiös mängd batteribilar. Es muss etwas geschehen, som det hette i Bölls novell Der Bahnhof von Zimpren. Men sedan kommer nästa förförelsespel, ett nytt vilseledande taskspel från Kiviks marknad. Man kan hitta på självkörande bilar. De kommer att göra att alla människor, med eller utan körkort, kan köra när som helst och vart som helst. De ska givetvis vara elektriska, men de ska också styras av en intelligent datorförare, en AI-typ. Och inte ska man behöva parkera den ens, det som är ett så stort problem. Man kliver bara ur, och så kör bilen iväg och parkerar sig själv någonstans, kanske hem igen så att den inte står i vägen. Att detta kommer att leda till att bilarna kör ännu mer fordonskilometer och åstadkommer ännu fler bilar som kör runt på gatorna, kanske hälften av dem utan ens någon passagerare i. Det är en effekt som bara leder till att bilarna kommer att rulla mera än de göra idag, och det måste väl vara effektivt….??  Ja, effektivt för bilindustrin, sett ur produktionsperspektivet.  Men knappast för resurserna på jordklotet, inte heller effektivt för stadsmiljön eller invånarna eller de promenerande personerna på stadens gator. Det är en suboptimering av gigantiska mått, men hittills har denna bluff inte genomskådats av ledande politiker, ledande tekniker, ledande opinionsbildare eller allmänna opinionen. Jag tror att man måste påkalla massmedia. Kanske Uppdrag Granskning?

Världen förändras. Och det finns all orsak att försöka styra den i bättre riktning. Det kan vi alla medverka till. Och vi måste ha ”mål i mun”, vi måste säga ifrån på de ställen där vi kan säga ifrån. Och det är fler ställen än vi tänker på till att börja med. Det är för övrigt  inte alls konstigt att elsparkcyklarna fått ett plötsligt uppsving, nu sådär 2018, i alla europeiska större städer. De svarar mot behovet att röra sig snabbt och utan plåtskal och utan stora investeringar. Visserligen är det mest tjugo-, trettio- och fyrtioåringar som använder dem, men så var det ju på sin tid också med bilarna. Som en parentes måste jag uppskatta att termen verkligen har blivit ’elsparkcykel’, eftersom den av många i början felaktigt kallades för elskoter. En elskoter är något helt annat. På en elsparkcykel står man, på en elskoter sitter man. Och just sparkcykel är ordet även på franska: ”trottinette” för sparkcykel och electro-trottinette för elsparkcykel (säger jag som har en medalj i VM i sparkcykel, från Stockholm till Bryssel). Elsparkcyklar motsvarar kravet på framkomlighet för personer, inte för stora platskrävande plåtvagnar. Det är klart att de måste regleras på något sätt, för att fördelarna inte ska skymmas av oordning och störande beteende.  Och de är inte lösningen för alla personer, men väl en komponent – tyvärr ibland istället för att gå till fots eller cykla.

På årets stora bilmässa i Frankfurt har miljörörelsen placerat en svart jätteballong med  texten CO2 utanför entrén. När Angela Merkel invigningstalade underströk hon att bilindustrin inte gjort några framsteg i strävandena att minska utsläppen, och att det är en stor utmaning.  En kvinna som är talesperson för aktionsgruppen ”Sand in the gearbox” (Sand i maskineriet) uttalade: ”Politiker träffar biltillverkare för att dunka varandra i ryggen för dessa uråldriga transportmedel” (citerat SvD 2019-09-15). Sedan många år eftersträvar ju tyska städer att skapa Fussgängerzone i centrum, där man som fotgängare kan gå fredad för biltrafiken. Mina gamla formuleringar i Människan och bilsamhället av 1974 angående gatuytans fördelning till fördel för bilisterna på bekostnad av fotgängarna var den gången att svära i kyrkan. Och mina klagomål över dieselbussarnas avgaser istället för trådbussars och spårvagnars elektriska motorer – med kontinuerlig strömtillförsel genom kontaktledning – allt detta knöt jag inte samman till klimatfrågan, för den var ännu inte upptäckt på den tiden. Men alltid har det väl påverkat någon. Alla yttranden som fälls påverkar världsförloppet, sa någon gammal grek.   ●

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.