Fokus på ovana resenärer – nödvändigt för alla

De flesta regionala kollektivtrafikmyndigheter (RKM) har ambitiösa hemsidor. Men det finns en är något som saknas och som kan förbättras. De är i de flesta fall riktade till dem som redan är kollektivresenärer. Det finns en klar förbättringspotential. I den utmaning som klimatkrisen innebär måste fler åka kollektivt. Hemsidorna måste inrikta sig i första hand vända sig till de som är ovana kollektivresenärer – antingen de är bilister eller tillresta besökare från andra län eller utländska turister. Även om vi numera är vana attt söka information så måste målgruppen vara de ovana. En sådan pedagogik gör det dessutom enklare för alla vaneresenrärer, som ju i någon mån också är nybörjare i vissa avseenden, Själva presentationen av informationen måste förbättras. De flesta är inte proffs, som vet var de ska leta. För kollektivresenärerna är det väldigt tydligt. Somliga är vaneresenärer och vet en hel del även om de emellanåt vill veta lite mer exakt om någon av de linjer de brukar använda. Men merparten av alla resenärer – alla som åker bil, alla som inte ska åka sin vanliga sträcka borde vara huvudfokus för varje kollektivtrafikföretag. Det gäller inte minst nu när det är viktigt att få fler att åka kollektivt istället för att som vanligt ”ta sin bil”. Till att börja med finns det inte en bil per person, utan de flesta samsas om en bil och åker tillsammans. Att kunna åka var för sig är en frihetskänsla som inte alla bilister har förstått.. Den frihetskänslan är förstås en bagatell. Men faktum är att man oftast kan åka kollektivt på så gott som alla sträckor där människor idag väljer att ”ta sin bil”. Men allra viktigast är att den grundläggande basinformationen måste vara utformad så att den är lätt åtkomlig för alla ovana.

Är den inte det då, kanske professionella kollektivtrafiktjänstemän undrar. Nej, faktiskt inte. Den information som ges idag är mycket specifikt riktat till dem som redan vet det mesta och som vill skaffa sig mera information om detaljer. Den där grundläggande informationen har på något sätt hoppats över. Den är alldeles för elementär för att behöva förklaras, kan man förmodligen resonera. Vad är det som saknas? Det finns flera grundläggande faktorer som är självklara för proffsen, men som nybörjaren och den ovane måste få en ingång till.  Det räcer inte med en tidtabell. Några punkter utgör grundläggande basfakta:

  1. Vilka linjer trafikeras – och vilka är tätt trafikerade och vilka är glestrafikerade för att äldre personer ska kunna förflytta sig överhuvudtaget. Det krävs en karta, inte bara på nätet. Det behövs också en karta i pappersform, som måste förnyas vartannat år. Det är inte en onödig kostnad, det är en baskostnad för att driften ska bli känd och respekterad.
  2. Vilka priser gäller för att föra en enkel resa och vad kostar ett periodkort för en dags obegränsade resor? De flesta ovana vill helst veta vad det kostar att köpa en enkel biljett som gäller för den eller de resor som ska göras. Alternativet en heldagsbiljett gör att man kan åka valfritt hela dagen utan att råka åka fle och inte ha en biljett. En heldagsbiljett är en trygghet. Priset är oftast inte avgörande. Priserna måste tydligt redovisas i en enkel tabell, för enkel resa, för veckokort, för månadskort (30 dagar) och ifall det finns kvartalskort eller årskort. Ett dagskort är en viktig basprodukt vid sidan av enkelbiljetten. Den bör också kunna köpas tillsammans med vilken långväga tågbiljett som helst, så att man har den i förväg. Att skaffa sig information när man kommer fram är bland det värsta en tillresande ställs inför. Det gör att många väljer bilen, för ingen vill ödsla tid på att leta sig fram. Dagskortet är inte i  första hand en prisfråga utan framförallt en bekvämlighetsfråga. Ska man åka kollektivt ska det vara enkelt. Det får inte vara obegripligt svårt att hitta på en hemsida.
  3. Även olika priser för olika pensionärer och ungdomar måste kunna utläsas. . Kollektivtrafiklagen borde föreskriva att alla län ska ha samma åldersgränser, vilket lagen inte föreskriver idag. Det är en fråga om tillgänglighet till kollektivtrafiken. Det är inte en fråga som de enskilda   regionerna kan få lattja med – det får räcka med hållplatskyltar och färgerna på bussar, spårvagnar och tåg. Kollektivtrafiken är en basfunktion som alla medborgare ska ha enkel tillgång till, inte en marknadsprofileringsfråga.
  4. Var kan man köpa biljetterna? Det är också en grundläggande fråga,  vars svar  kan varierar i olika regioner. Dock måste det finnas ett gemensamt sätt att beskriva vart man ska vända sig. Det kan beskrivas som ”pressbyråkiosker” , apotek, tobaksaffärer, ICA-butiekr, Coop-butiker eller rentav i automater på varje hållplats eller på varje större hållplats. Man måste kunna kolla i förväg vad som gäller i  X-stad eller Ystad.
  5. Kan man använda sitt vanliga kontokort och blippa för att betala för en vanlig enkelresa? De flesta småköp kan numera köpas med ett kontokort utan kod. Det måste fungera också på lokaltrafiken, som inte handlar om så stora belopp. Eller måste man använda en app av något slag och registrera sig på olika saätt?
  6. En allvarlig brist är att åsidasätta den grundläggande informationen i from av en tidtabell på varje hållplats. Det förekommer faktiskt. RKM Skåne har helt avstått från att sätta upp tidtabellens avgångstider på varje hållplatsstolpe. Där hänvisas istället till en app som man förutsätter att alla resenärer är uppkopplade på. Det är helt oacceptabelt. Om man dessutom låter bli att ropa ut hållplatsnamnen – av allt att döma för att man förutsätter att alla som reser redan känner till lokaliteterna. Det är lika oacceptabelt. Det hjälper inte att ha en hög digitaliseringsnivå inom företaget. Man måste faktiskt utgå från resenärsperspektivet.

Faktum är att några av de största regionerna (RKM) tyvärr utmärker sig negativt i detta sammanhang. De inriktar sig fullständigt på vaneresenärer och respekterar inte de ovana resenärerna, de som är nödvändiga kunder i framtiden. RKM i Stockholms läm har en hemsida som är stört omöjlig att använda för den som inte är insatt från början. Att leta reda på priser för olika periodkort, var man kan köpa biljetter ser ut att vara en hemlighet, Men i Stockholms län kan man överallt blippa sitt vanliga kontokort.

Skånetrafiken lider av samma navelskådande detaljbeskrivning utan egentlig grundläggande information. Där tillkommer en obegriplig zonindelning som lyckligtvis saknas i Stockholms län.

Vad gäller kartor över linjenäten är det mest häpnadsväckande att RKM i Stockholm inte tillhandahåller ens en karta ens över linjenätet i Stockholms innerstad. Tunnelbanan är visserligen schematiskt beskriven, men de viktiga busslinjerna, särskilt blåbusslinjerna, spårvägslinjerna och lokalbanorna måste någonstans gå att se på en ordentlig karta i förhållande till bebyggelsen. Bilkartor med olika länsvägar, riksvägar, stora och små gator, finns hur många som helst. Men att kunna kolla hur busslinjerna går, var man bör byta och vilken T-banenedgångar som krävs, allt detta är praktiskt taget omöjligt för den ovane.  Alla som överväger att börja åka kollektivt måste ha chansen att studera en karta utbredd på ett bord, så att man får perspektiv på linjerna, bäde hur de går och hur man ska byta mellan olika linjer. Man måste skapa sig en inre bild av hur nätet ser ut. Det är omöjligt på en datorskärm eller i en mobil. Ända till för ett år sedan publicerade operatören för busslinjerna i innerstaden en karta över linjenätet i innerstaden, och det hedrade bussoperatören Keolis. Men när RKM och operatören gjorde om linjenätet slopades kartan. Det märkliga är att RKM tillhandahåller kartor på hållplatserna, men de går inte att få köpa.  Detsamma gäller visserligen i hela RKM-regionen i övrigt, så man kan påstå att nu har alla fått lika dåligt. Att kunna köpa en papperskarta är en nödvändighet. Men den måste inte vara gratis.

Var man ska köpa biljetter är ett stort problem i alla regioner. Kontokort utan kod är det enklaste, även om det inte ger alla rabatter. Vill man söka rabatter får man anstränga sig, vilket kanske får anses förståeligt. Det viktigaste är nog enkelheten för alla nybörjare. Digitaliseringen har många fördelar, och många vill naturligtvis gärna köpa biljetter i förväg. Lokala regionala dagskort bör kunna köpas i samma biljettsystem som tågbiljetter för SJ-tågen, MTR-tågen, Snälltåget, Flixtrain och Flixbuss så skulle allt vara mycket lättare. I själva verket är en neutral säljorganisation för kollektivtrafikbiljetter en nödvändighet – inte bara inom Sverige för övrigt, även gällande biljetter till utlandet med tåg och olika bolag. Vad gäller kartor så finns det utmärkta järnvägskartor över hela Europa, men det finns ingen karta över Sverige. Den gemensamma samarbetsorganisationen Samtratiken i Sverige gav tidigare ut en utmäkrt Sverigkarta med tåglinjer och viktigare busslinjer, något som var  högst nödvändigt och användbart. Den bör snarast återigen utges årligen. Den måste inte vara gratis, men den måste finnas.

Och alla RKM som ännu inte har publicerat tryckta kartor över sitt linjenät bör omedelbart se till att genomföra detta. Flertalet resor är lokala och regionala. Det handlar nu inte om pandemin utan det handlar om planetens överlevnad och livsvillkoren för mänskligheten. Klimatfrågans utmaningar måste lösas. Kollektivtrafiken är en del av lösningen. Se till att den fungerar för alla! Inom handikappområdet har kollektivtrafikbranschen redan konstaterat att ”det som är nödvändigt för somliga är underlättande för alla andra”,  exempelvis vad gäller tydlig skyltning, bra högtalare, ramper, orienterbarhet mm. Den sanningen gäller även för informationen till resenärerna om alla elementära basfakta. Det är bara att sätta igång. Det är bättre om alla RKM sätter igång själva så att det inte ska behövas en ändring i kollektivtrafiklagen med tvingande krav. En snabb lösning är dessutom fördelaktig både för operatörerna och för RKM. ●

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.