Krav på en trafikpolitik där man kan ha två tankar i huvudet samtidigt

Trafikpolitien kräver att både städernas problem och landsbygdens problem måste lösas – man kan inte spela ut den ena mot den andra.

Det är bra med en trafikpolitik som omfattar hela landet. Det är ju nödvändigt med en gemensam idé som uttryckligen inkluderar alla. Det duger inte att fokusera på en grupp och gynna den men glömma övriga. Det är att skapa en grupp av ”frånåkta”. Problemet idag är snarast att de stora problem som måste lösas kräver olika lösningar på olika håll i landet.

Faktum är att den nuvarande trafikpolitiken visserligen nämner tillgänglighet och rättvisa, men att den inte går att tillämpa på exakt samma sätt i hela landet. Så fort som några åtgärder vidtas för att bromsa utvecklingen mot fler bilar,mer bilåkande, fler stillastående tillverkade fordon eller några andra praktiska åtgärder så kommer ropen på rättvisa med hänsyn till invånarna i Vilhelmina och Åsele. Den svenska trafikpolitiken  har en stor brist i att den inte är generell utan att den på något sätt alltid börjar och slutar i Vilhelmina (eller Åsele).  Trafikpoltiken måste inte bara vara rättvis i förhållande till den lokala situationen utan också syfta till minskade utsläpp och minskat förbrukande av råvaror som driver på klimatproblemen. Rättvisa går att uppnå med bibehållen respekt för både klmatfrågan och för glesbygden.

Äntlgien har reglerna för avdrag för kostnaderna för arbetsresor beslutats ändrade. De har i många år gynnat bilreosr istället för att skapa rättvisa. Reglerna har i princip syftat till att underlätta för invånarna i Vilhelmina och Åsele att pendla med bil till och från arbetet. Det förefaller ju rimligt eftersom det inte finns någon tillräcklig kollektivtrafik. Problemet har i själva verket varit att avdraget på skatten har kunnat användas till 80 procent  av män bosatta i förorter till storstäderna som ensamåker i sin bil till sina arbeten, trots att du skulle kunna åka kollektivtrafik. För detta har de alltså gynnats. Regeln har byggt på vunnen restid istället för på avståndet. När nu reglerna ska bygga på avståndet blir det inte alls lika möjligt att dra av höga bilkostnader, och resultatet blir sannolikt fler resor kollektivt i städerna. I Norge och Danmark har avdragen istället byggt på antalet km som arbetsresan omfattar. Nu har äntligen den svenska regeringen föreslagit att införa en likadan regel i Sverige.   

En av de största frågorna som måste hanteras rättvist är bensinpriset. Eftersom drygt 80 procent av alla biltrafik sker i städerna, där det finns kollektivtrafik och  där det är ont om plats på gatorna för det stora antalet bilar som tillvällar sig utrymmet, så är det rimligt att begränsa bilkörandet i städerna. Det finns flera skäl till det, men klimatfrågan är en viktig orsak. Ett sätt att minska biltrafiken, så länge inte km-prissättning har införts, är de enkla biltullarna, ett annat sätt är att bränslepriset blir kännbart. Det kännbara bränslepriset, både för diesrlbilar och bensinbilar, oavsett om de har inblandat miljövänligt bränsle, är ett starkt styrmedel. Det leder till ifrågasatt färdmedelsval. Men då kommer genast ropen från Vilhelmina och Åsele. Fy så hemskt det är att bränsleprieserna blir så ohyggligt höga. Man kan tillochmed läsa att tillgänglighetsdirektören i Trafikverket, Jonas Eliasson, uttalar sig om att ambitionen att nå ett lägre utsläpp till 2030 måste ändras till 2035, vilket han påstår inte spelar någon roll. Det är pricis som som alla som vill fortsätta att driva klotet mot stupet, ”de där åtgärderna spelar i alla falla ingen roll”.  I själva verket måste både bränslepriserna och andra faktorer som påverkar valet av färdmedel användas. Det spelar stor roll i storstäberna, där merparten av alla resor görs.

Bilen har en teknik som gör att man kan färdas några personer i taget på en viss sträcka utan att behövar färdas i ett stort fordon. Det är på landsbygden, särskilt i glesbygden, som bilen medför mest nytta som teknik. Tillgängligheten måste i själva verkat bestå i att alla människor får tillgång till resor med bil i glesbygd, oavsett vilken ekonomi man har, på samma sätt som alla de som bor i städerna har tillgång – via proemander, cykelturer eller med kollektivtrafik. Det som krävs är ett system med samhällsbeställda bilresor. Många skulle ändå välja att åka i sin egen bil, men grundtransportkraven ska kunna göras per bil på landsbygden och i glesbygden.

Trafikopolitiken dag saboteras av de ständiga ropen på ”hur ska det gå i Villhelmina?”. Trafikpoltiken måste stå i samklamng med klimatpoltiken. Bilarna har sin roll, förvisso, men det är inte i  städerna annat än i mycket begränsad omfattning.

I själva verkat är en satsning på hög standard i kollektivtrafiken en mychet effektiv metod att få människr att välja att använda kollektivtrafiken. Det kan handla om turtäthet – på landet valfria avresetidpuntker – eller korta restider – på landet en bilresa istället för en resa med många uppehåll som en bussresa.

Talet om att elektrifiera bilparken är inget annat än en vilsledande manöver. Det får inte plats så många bilar  i städerna som idag försöker pressa sig in där. Ytkravet står i mostättning mot alla de aktiviteter som ska ske i städerna. Bilarna står i genomsnitt stilal i 96 procent av tiden, och de behöver nästan alla två platser att stå på – en hemma och en vid någon arbetsplats. I själva verket är det orimligt att parkeringspalatser tillhandahålls gratis av arbetsgivare, medan samma arbetsgivare inte får erbjuda sin anställda ett månadskort för kollektivtrafiken. Det är en annan regel som bör ändras omedlebart. Intressant nog har detta krav redan ställts av Svensk Kollektivtrafik, regionernas samarbetsorgan, som driver klimatfrågan starkt i sin bearbetning av politikerna i riksdagen och i kommuner och regioner.  

Trafikpolitken måste kunna omfatta både begränsningar av biltrafken i städerna – som ett mycket effektivt medel att minska utsläpp och öka städernas  effektivitet –  och tillhandahålla bilresor för samhälleliga transporter på landsbygden. Det är så man kan skapa rättvisa i praktiken. Man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt, även när man formulerar en trafikpolitik. Det är inte landsbygdens krav som ska förstöra städerna, Det är inte landsbygdsbornas problem som ska sänka klimatåtgärderna. Man måste kunna tänka både på klimatet och tillgängligheten samtidigt. Annars är man en liten lort, som Jonatan sa.  

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.