Digital-galenskapen

Digital-galenskapen – så slår den mot resenärerna

Den digitala galenskapen är tyvärr en baksida av de stora fördelar som digitaliseringen i stort innebär. Galenskapen är att ett antal funktioner som finns utarbetade görs oåtkomliga för en stor grupp av dem som behöver just den kunskapen. Riksorganisationen Resenärerna hävdar att ungefär 30 procent av resenärerna ingår i den grupp som inte är så digitala som de flesta av kollektivtrafikföretagen föreställer sig. Det betyder att nästan en tredjedel av marknaden för kollektivtrafikresor betraktas som ointressant och alltså är en grupp att inte bry sig om eller ens respektera när de försöker använda tjänsterna. Uppgiften on 30 procent är inte exakt verifierad genom forskning, men det finns siffror från Internetstiftelsen som anger att 20 procent av befolkningen är icke-digital i den meningen att de endast i enstaka situationer kan använda den digitala tekniken. Organisationen Resenärernas uppskattning omfattar även alla de personer som använder sin telefon endast för att ringa med, de personer som tillfälligt inte har telefonen i fickan eller där batteriet har tagit slut, liksom alla de som befinner sig i en region utanför sin hemregion vilket betyder att de inte kan köpa en biljett utan att ha en app som de inte har. Totalt sett är  beräkningen 30 procent en inte bara häpnadsväckande siffra, den är förskräckande. Må vara att allt fler lär sig olika teknik som successivt krävs. Men ickedestomindre är detta en politiskt ohållbar situation. Detta är grogrunden för en politisk rörelse av karaktären ”de frånåkta”, ett populistparti för dem som känner sig bortglömda. För övrigt kan nämnas att uppskattningen om 30 procent är en nivå som väl stämmer överens med vad som konstaterats i andra länder, exempelvis Nederländerna, som i digitalisering ligger i jämnhöjd med Sverige, Det är högst angeläget att de ansvariga inom kollektivtrafiken inser allvaret, inte bara för kollektivresenärernas skull utan för hela samhället.

Som exempel på digitaliseringsgalenskapen kan nämnas bristen på papperskartor över linjenätet i Stockholm. Det finns utmärkta papperskartor utplacerade i så gott som alla busshållplatsväderskydd, och i tunnelbanans biljetthallar. Men den som begär att få köpa en karta får beskedet att sådana inte tillhandahålls, de finns bara på internet. För den som vill för en överblick över hur olika linjer hänger samman, den hänvisas till att skriva ut kartan från nätet och klistra ihop delarna. Det är inget annat än ett förakt för väl motiverade krav från intresserade resenärer, som försöker skapa sig reda i systemet. Det verkar nästan som om det vore hemlig information.

Ovana resenärer som kommer till en nya stad, eller till en stadsdel de inte brukar besöka så ofta,  behöver för det mesta byta buss på en av de stora bytesplatser som finns. Där kan finnas tio eller femton olika hållplatsstolpar utspridda över en stor yta. Var är jag, vart ska jag?  Det naturliga behovet är att söka efter en liten kartskiss över bytesplatsen. Det borde sitta en sådan på varje hållplatsstolpe eller i varje väderskydd på den bytesplatsen. Men, ack så enkelt. Det finns en på nätet. Det anges visserligen inte ens på plats att den finns på nätet, det bara förutsätts att alla känner till vilken hemsida man ska konsultera. Och det gör man ju lämpligen i sin mobiltelefon där bilderna är oacceptabelt små och ljusförhållandena oacceptabla. Att utarbeta relevant och intressant information för resenärerna och sedan gömma den på en plats som man generellt inte ens kan hitta, det förefaller som om omdömet brustit hos dem i företagsledningen som har ansvar för tillgängligheten för alla resenärer. Här handlar det verkligen om ALLA  resenärer.  Å andra sidan vore det rätt enkelt att åtgärda problemen. Det gäller att inse att digitala hjälpmedel är just hjälpmedel, men att ett hjälpmedel i en viss utformning inte passar för alla användare. Vill man ha med sig merparten av de potentiella resenärerna så får man anstränga sig lite till. Att vara marknadsorienterad betyder inte att vara duktig på digitalisering, det betyder att känna till att man har olika kundkategorier, och att för somliga krävs det lite extra ansträngning. Det är då man blir expert, inte bara pratmakare.    

Det krävs kartor över linjenätet, allt inlagt på gatunätet, så att man kan se var hållplatserna ligger i förhållande till det resmål man har. Enbart linjenätsskisser duger inte. Det krävs en sådan karta för varje stad som har lokal kollektivtrafik. Och det krävs länskartor över kollektivtrafiken i respektive län, vilket några län idag tillhandahåller. Där kan man se att en linje på landsbygden kanske går i närheten av dit man ska. Man kan komma  överens om en hämtning med någons bil på en kortare sträcka, vilket är nyttigt för alla parter, inklusive klimatet. Alla har inte jättebråttom vid varje förflyttning. En lugn förflyttning är oftast den bästa.     

För alla parter är det bästa att kunna enkelt hitta den resväg som man känner passar bäst för ett visst tillfälle. Då krävs det även kartor, som möjliggör den planering som varje människa behöver göra för resor som inte görs varje dag eller varje vecka.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.