Publicerat avKurt Hultgren 2021-12-31 Lämna en kommentar
Resenärerna behöver ha nätet i huvudet för att det ska bli självklart attraktivt
För att resenärer ska känna att kollektivtrafiken är attraktiv måste var och en känna till hur de närmaste linjerna går. Alla behöver inte kunna alla linjer, men åtminstone vart de närmaste linjerna går och hur man kan byta till några andra linjer. Det finns ett nätverk, där alla behöver finna var sin kombination. Och allt detta bygger på att man enkelt kan lära sig hur linjerna går, var hållplatserna finns och hur man kan kombinera med andra linjer. Och när man inte känner till detta – hur gör man då? I dagsläget blir man mest tveksam och undrande och ifrågasätter om det finns något bra alternativ med kollektivtrafiken. Det är väldigt naturligt att välja den bil som eventuellt står och väntar. Gatunätet kan man, vägnätet kan man , och man hittar rätt bra. Kör man fel så kör man tillbaka – men om man åker vilse i kollektivtrafiken, då är man förlorad och bortgjord.
Hur kommer det sig att folk i allmänhet känner väl till hur E4-an går och E6-am och riksväg 73? Jo, dels för att de provat på och tror sig om att kunna komma rätt, dels på att det finns kartor som man kan konsultera för att titta efter hur vägarna går eller hur gatunätet i en stad ser ut.
Det måste även för kollektivresenärerna finnas ett sätt att lära sig åtminstone detta, de för var och en viktigaste linjerna. Ett sätt att att på varje hållplats visa linjesträckningen i kartform för de linjer som trafikerar hållplatsen. Det går bra även i stadstrafik. och vid alla bytesplatser kan markeras vilka linjer man kan byta till på den hållplatsen. Det är utmärkt system som tillämpas exempelvis i Parisregionen. I Stockholm publicerades en stadskarta över det kommunala linjenätet 1961 av dåvarande trafikbolaget, där man dels kunde se hela linjenätet, men också studera en linje i taget, hur den gick, vilka hållplatser den passerade. Det finns olika varianter hur kartor kan presenteras.
Numera är en vanlig metod att publicera uppgifter om kollektivtrafiknätet digitalt. Tyvärr är kartor i digital form inte tillgängliga för närmare granskning medan man är ute i verkligheten, åtminstone är överblicken ör hur flera linjer kan kombineras inte något man enkelt gör medan man färdas, med informationen i form av en mobiltelefon med en begränsad kartbild i läsbart format. Faktum är att de flesta gärna vill studera en karta där man kan få en överblick över avstånd och jämföra delsträckornas längd i förhållande till varandra, och få klart för sig alternativens relativa attraktivitet. Kanske åker man hellre en längre väg med tåg, tunnelbana eller spårväg för att byta till buss på en kortare sträcka, helt enkelt för att man vill läsa något under resan, vilket är lättare när man färdas spårburet. Slutsatsen är att ett det måste finnas en karta att studera, en tryckt karta i något större format, en som man kan få överblick på , men som man också kan vika ihop så att man kan studera en stadsdel och gatunätet närmare – eller vid en längre resa inte bara hitta närmaste större stad utan också de små linjerna i trakten, till de mindre orterna. Faktum är att man kan resa kollektivt nästan vart som helt, och förvånansvärt snabbt, för den som känner till systemet. Men hur lär man känna systemet? Det krävs kartor, och det krävs både en karta över tåg- och busslinjer över hela Sverige och kartor över respektive län med alla de regionala linjerna. Dessutom krävs kartor över lokaltrafiken i de städer som har lokal kollektivtrafik.
Vem ska då svara för att resenärerna får tillgång till sådana kartor? Det räcker inte att gissa tig till de samband som presenteras i digital form utan fysisk överblick. Kartan i huvudet bygger på att det finns fysiska kartor. Man måste på kartan kunna följa linjer och föreställa sig verkligheten för att på samma sätt som en bilförare känna igen vägsträckorna. Man måste få in det i huvudet! Detta var en självklarhet före den digitala tidsåldern, men det är ickedestomindre fortfarande ett krav även i dagens samhälle. Ska kollektivtrafiken bli ett närliggande attraktivt alternativ, ett system som man behärskar, ett system man hittar i och som man kan lita på, då måste man ha en egen uppfattning om hur det ser ut. Det måste finnas kartor.
Somliga läns RKM har givit ut och sålt eller delat ut kartor över sitt linjenät, tåglinjer, busslinjer och båtlinjer. Dit hör Skåne och Östergötland. Storstokholms Lokaltrafik slutade ge ut kartor över kollektivtrafiken i Stockholms län år 2000. Efter några år visade det sig att efterfrågan på i första hand linjenätet i Stockholms innerstad måste tillgodoses. Då gav busstrafikentreprenören i innerstadens busstrafik, Keolis, ut en egen karta över busslinjerna i innerstan, placerade på en gatunätskarta. Denna karta gavs ut i fler upplagor, men när Keolis inte längre skulle utföra trafiken försvann kartan. Trafikförvaltningen i Stockholms län har inte givit ut någon motsvarande karta. Visserligen finns en karta som sätts upp i busshållplatskurer här och var, men den går inte att köpa. Den som vill lära sig busslinjerna ska stå i en busskur och memorera. Det är inte en värdig prestation från regionens regionala trafikmyndighet.
Kartor över det långväga tåglinjerna i Sverige fanns länge i form av kartorna som medföljde som bilaga till Sveriges Kommunikationer. Men när Restider ersatte ”kommunickan” försvann den bifogade kartan. Till en början gav SJ ut en karta som visade långväga tåg- och busslinjer, en karta som även visade turtätheten, så att man kunde ta reda på hur man kunde ta sig fram kollektivt. När sedan Samtrafiken i Sverige tillkom publicerades en rikskarta över både tåglinjer och busslinjer, där också alla långväga busslinjer fanns med, liksom viktigare regional busslinjer. Tyvärr beslutade Samtrafikens styrelse för omkring tio år sedan att sluta ge ut den Sverigekartan. Bagrunden var uppenbarligen att en karta kostar ett visst belopp att uppdatera varje år, vilket Samtrafikens ägarbolag såg som en onödig kostnad. Att just kartbilden över olika linjesträckor och bolag är en nödvändig grund för resenärernas val av kollektivtrafik tycks man ha undersakttat. I själva verket är detta ett exempel på att trafikföretag som konkurrerar med varann samtidigt i vissa avseenden måste samverka, helt enkelt för att alla tjänar mera på att samverka så att inte resenärerna väljer att åka bil. Hur ska resenärer kunna läram sig alternativet att åka tåg och buss om de inte får chansen att lära sig baskunskaperna. För de flesta stockholmare består järnvägsnätet i SVerige av en linje till Göteborg och en linje till Norrköping. Sen är det slut. Till resten av Sverige åkar man antingen flyg eller bil, det är den enklas föreställningen. Mn vet inte mer och har ingen chans att lära sig mer, för det går inte ens att få tag i en karta. Situationen just ny är unik. Dels har pandemin skapat en paus i resandet och planeringen för resor, dels har en mycket stor del av befolkningen insett att man borde söka alterntiv till onödiga bilresor. Då måste man enkelt kunna få klart för sig hur utbrett och förgrenat koll-nätet är. Det rkvs kartor, lätt tillgängliga. De måste inte alltid vara gratis, men de måste gå att få tag i. Kollektivtrafiken har en viktig roll i omställningen av samhället i klimatvänlig rikting. Kolletivtrafiken är en del av slöningen. Om inte marknadsskäl räcker eller om RKM inte känner sitt ansvar spå måste regeringen se till att kollektivresandet underlättas så mycket som möjligt.
Den naturliga lösningen vore att varje regional kollektivtrafikmyndighet (RKM) fick ansvara för kartor över sitt län, inklusive de stadslinjer som finns inom länet. Det skulle kunna vara en mycket effektiv metod inom vart och ett av länen. Den nationella kartan över kollektivtrafiken borde i naturligen kunna åläggas Samtrafiken i Sverige, som en skyldighet inom kravet på kollektivtrafikföretag. Det är inte en fråga som kan betratkas som en onödighet, en futtig struntsak. Om Samtrafikens ägarbolag inte inser detta själva bör det åläggas dem genom ett tillägg i kollektivtrafiklagen,
Kartor över kollektivtrafknätet i städerna bör publiceras i samråd med respektive kommun, så att gatunätet finns med som referensunderlag i kartan. Det är så man kan söka sig fram till adresser och vilken hållplats som är lämpligast. Man får inte glömma att attraktiviteten är grundförutsättningen för valet av kollektivtrafik. Det är inte så att människor väljer kollektivtrafik för den goda sakens skull, i varje fall inte särskilt många. Kollektivtrafiken måste istället bli ett förstahandsval för att det är ett attraktivt färdsätt. Och det duger inte att tro att alla människor enbart lever visa sina mobiler. Det gör inte bilisterna heller. Brukarna vill ha enkla lösningar, och där måste samhällets ansvariga i regering, regioner och kommuner säkerställa goda förutsättningar. Det är dags att vidta dessa åtgärder omgående. Vem tar första initiativet? Resenärerna är också väljare.
För att resenärer ska känna att kollektivtrafiken är attraktiv måste var och en känna till hur de närmaste linjerna går. Alla behvöer inte kunna alla linjer, men åtminstone vart de närmaste linjerna går och hur man kan byta till några andra linjer. Det finns ett nätverk, där alla behöver finna var sin kombination. Och allt detta bygger på att man enkelt kan lära sig hur linjerna går, var hållplatserna finns och hur man kan kombinera med andra linjer. Och när man inte känner till detta – hur gör man då? I dagsläget blir man mest tveksam och undrande och ifrågasätter om det finns något bra alternativ med kollektivtrafiken. Det är väldigt naturligt att välja den bil som eventuellt står och väntar. Gatunätet kan man, vägnätet kan man , och man hittar rätt bra. Kör man fel så kör man tillbaka – men om man åker vilse i kollektivtrafiken, då är man förlorad och bortgjord.
Hur kommer det sig att folk i allmänhet känner väl till hur E4-an går och E6-am och riksväg 73? Jo, dels för att de provat på och tror sig om att kunna komma rätt, dels på att det finns kartor som man kan konsultera för att titta efter hur vägarna går eller hur gatunätet i en stad ser ut.
Det måste även för kollektivresenärerna finnas ett sätt att lära sig åtminstone detta, de för var och en viktigaste linjerna. Ett sätt att att på varje hållplats visa linjesträckningen i kartform för de linjer som trafikerar hållplatsen. Det går bra även i stadstrafik. och vid alla bytesplatser kan markeras vilka linjer man kan byta till på den hållplatsen. Det är utmärkt system som tillämpas exempelvis i Parisregionen. I Stockholm publicerades en stadskarta över det kommunala linjenätet 1961 av dåvarande trafikbolaget, där man dels kunde se hela linjenätet, men också studera en linje i taget, hur den gick, vilka hållplatser den passerade. Det finns olika varianter hur kartor kan presenteras.
Numera är en vanlig metod att publicera uppgifter om kollektivtrafiknätet digitalt. Tyvärr är kartor i digital form inte tillgängliga för närmare granskning medan man är ute i verkligheten, åtminstone är överblicken ör hur flera linjer kan kombineras inte något man enkelt gör medan man färdas, med informationen i form av en mobiltelefon med en begränsad kartbild i läsbart format. Faktum är att de flesta gärna vill studera en karta där man kan få en överblick över avstånd och jämföra delsträckornas längd i förhållande till varandra, och få klart för sig alternativens relativa attraktivitet. Kanske åker man hellre en längre väg med tåg, tunnelbana eller spårväg för att byta till buss på en kortare sträcka, helt enkelt för att man vill läsa något under resan, vilket är lättare när man färdas spårburet. Slutsatsen är att ett det måste finnas en karta att studera, en tryckt karta i något större format, en som man kan få överblick på , men som man också kan vika ihop så att man kan studera en stadsdel och gatunätet närmare – eller vid en längre resa inte bara hitta närmaste större stad utan också de små linjerna i trakten, till de mindre orterna. Faktum är att man kan resa kollektivt nästan vart som helt, och förvånansvärt snabbt, för den som känner till systemet. Men hur lär man känna systemet? Det krävs kartor, och det krävs både en karta över tåg- och busslinjer över hela Sverige och kartor över respektive län med alla de regionala linjerna. Dessutom krävs kartor över lokaltrafiken i de städer som har lokal kollektivtrafik.
Vem ska då svara för att resenärerna får tillgång till sådana kartor? Det räcker inte att gissa tig till de samband som presenteras i digital form utan fysisk överblick. Kartan i huvudet bygger på att det finns fysiska kartor. Man måste på kartan kunna följa linjer och föreställa sig verkligheten för att på samma sätt som en bilförare känna igen vägsträckorna. Man måste få in det i huvudet! Detta var en självklarhet före den digitala tidsåldern, men det är ickedestomindre fortfarande ett krav även i dagens samhälle. Ska kollektivtrafiken bli ett närliggande attraktivt alternativ, ett system som man behärskar, ett system man hittar i och som man kan lita på, då måste man ha en egen uppfattning om hur det ser ut. Det måste finnas kartor.
Somliga läns RKM har vgivit ut och sålt eller delat ut kartor över sitt linjenät. Dit hör Skåne och Östergötland. Storstokholms Lokaltrafik slutade ge ut kartor över kollektivtrafiken i Stockholms län år 2000. Efter några år visade det sig att efterfrågan på i första hand linjenätet i Stockholms innerstad måste tillgodoses. Då gav busstrafikentreprenören i innerstadens busstrafik, Keolis, ut en egen karta över busslinjerna i innerstan, placerade på en gatunätskarta. Denna karta gavs ut i fler upplagor, men när Keolis inte längre skulle utföra trafiken försvann kartan. Trafikförvaltningen i Stockholms län har inte givit ut någon motsvarande karta. Visserligen finns en karta som sätts upp i busshållplatskurer här och var, men den går inte att köpa. Den som vill lära sig busslinjerna ska stå i en busskur och memorera. Det är inte en värdig prestation från regionens regionala trafikmyndighet.
Kartor över det långväga tåglinjerna i Sverige fanns länge i form av kartorna som medföljde som bilaga till Sveriges Kommunikationer. Men när Restider ersatte ”kommunickan” försvann den bifogade kartan. Till en början gav SJ ut en karta som visade långväga tåg- och busslinjer, en karta som även visade turtätheten, så att man kunde ta reda på hur man kunde ta sig fram kollektivt. När sedan Samtrafiken i Sverige tillkom publicerades en rikskarta över både tåglinjer och busslinjer, där också alla långväga busslinjer fanns med, liksom viktigare regional busslinjer. Tyvärr beslutade Samtrafikens styrelse för omkring tio år sedan att sluta ge ut den Sverigekartan. Bagrunden var uppenbarligen att en karta kostar ett visst belopp att uppdatera varje år, vilket Samtrafikens ägarbolag såg som en onödig kostnad. Att just kartbilden över olika linjesträckor och bolag är en nödvändig grund för resenärernas val av kollektivtrafik tycks man ha undersakttat. I själva verket är detta ett exempel på att trafikföretag som konkurrerar med varann samtidigt i vissa avseenden måste samverka, helt enkelt för att alla tjänar mera på att samverka så att inte resenärerna väljer att åka bil. Hur ska resenärer kunna läram sig alternativet att åka tåg och buss om de inte får chansen att lära sig baskunskaperna. För de flesta stockholmare består järnvägsnätet i SVerige av en linje till Göteborg och en linje till Norrköping. Sen är det slut. Till resten av Sverige åkar man antingen flyg eller bil, det är den enklas föreställningen. Mn vet inte mer och har ingen chans att lära sig mer, för det går inte ens att få tag i en karta. Situationen just ny är unik. Dels har pandemin skapat en paus i resandet och planeringen för resor, dels har en mycket stor del av befolkningen insett att man borde söka alterntiv till onödiga bilresor. Då måste man enkelt kunna få klart för sig hur utbrett och förgrenat koll-nätet är. Det rkvs kartor, lätt tillgängliga. De måste inte alltid vara gratis, men de måste gå att få tag i. Kollektivtrafiken har en viktig roll i omställningen av samhället i klimatvänlig rikting. Kolletivtrafiken är en del av slöningen. Om inte marknadsskäl räcker eller om RKM inte känner sitt ansvar spå måste regeringen se till att kollektivresandet underlättas så mycket som möjligt.
Den naturliga lösningen vore att varje regional kollektivtrafikmyndighet (RKM) fick ansvara för kartor över sitt län, inklusive de stadslinjer som finns inom länet. Det skulle kunna vara en mycket effektiv metod inom vart och ett av länen. Den nationella kartan över kollektivtrafiken borde i naturligen kunna åläggas Samtrafiken i Sverige, som en skyldighet inom kravet på kollektivtrafikföretag. Det är inte en fråga som kan betratkas som en onödighet, en futtig struntsak. Om Samtrafikens ägarbolag inte inser detta själva bör det åläggas dem genom ett tillägg i kollektivtrafiklagen,
Kartor över kollektivtrafknätet i städerna bör publiceras i samråd med respektive kommun, så att gatunätet finns med som referensunderlag i kartan. Det är så man kan söka sig fram till adresser och vilken hållplats som är lämpligast. Man får inte glömma att attraktiviteten är grundförutsättningen för valet av kollektivtrafik. Det är inte så att människor väljer kollektivtrafik för den goda sakens skull, i varje fall inte särskilt många. Kollektivtrafiken måste istället bli ett förstahandsval för att det är ett attraktivt färdsätt. Och det duger inte att tro att alla människor enbart lever visa sina mobiler. Det gör inte bilisterna heller. Brukarna vill ha enkla lösningar, och där måste samhällets ansvariga i regering, regioner och kommuner säkerställa goda förutsättningar. Det är dags att vidta dessa åtgärder omgående. Vem tar första initiativet? Resenärerna är också väljare.