Springnotor är obehagliga företeelser. Att äta en måltid på en restaurang och sedan smita från betalningen är något som förekommer på krogar som serverar först och tar betalt i efterhand. En och annan kanske glömmer betala för att man är van att betala i förskott på ett vanligt självbetjäningsmatställe, men springnotor brukar nog mest tillskrivas obehagliga typer som aldrig tänkt sig att betala.
Springnotor förekommer sällan i kollektivtrafiken, helt enkelt för att man för det mesta måste betala vid påstigandet. Där kan det möjligen handla om någon som betalar med någon annans upphittade kontokort – inte vare sig troligt eller vanligt. Nej, den enda sorts springnotor som förekommer i samband med kollektivtrafiken är faktiskt när det är resenärerna som får betala för prestationer som inte utförs. Det är däremot ganska vanligt, dessvärre. De är troligen inte så avsiktliga, men de är icke-desto-mindre en hård prövning för resenärerna. De som drabbas tvingas till improviserade åtgärder för att avhjälpa situationer som de försätts i genom att kollektivtrafiken helt enkelt uteblir.
Det är roligt med stora folkfester. Då och då anordnas stora springtävlingar i stan, inte minst i Stockholm, där tusentals människor ska springa gatorna runt medan ett stort antal andra personer tittar på, hejar på eller bara noterar vad som pågår. Det kan vara väldigt trevligt för ganska många personer. Men springtävlingarna betyder också att stadens kollektivtrafik-apparat förlamas på flera olika sätt. Busslinjerna ställs in eller omdirigeras på ett outgrundligt sätt. Tunnelbanan fungerar visserligen, men långtifrån alla har en tunnelbanestation som sin närmaste kollektivtrafik. Och väldigt många resor består i en resa med tunnelbanan och en eller två bussresor före och efter tunnelbanefärden. Väldigt många har en busshållplats som sin utgångspunkt för de dagliga ärenden alla ska utföra. Det är inte bara arbetsresor söm sker. Arbetsresorna är inte ens merparten av alla kollektivtrafikresor. De flesta kollektivresor är inköpsresor, resor för att delta i olika arrangemang eller sammanträffanden eller besöksresor till vänner och släktingar. Och med en väl utbyggd kollektivtrafik kommer tillgängligheten till alla olika målpunkter att vara väldigt bra. Det är en del av ett civiliserat samhälle att tillhandahålla bra kollektivtrafik.
Stadens invånare och alla tillresta besökare förser sig regelbundet med veckokort, månadskort eller årskort för att resa med kollektivtrafiken. Kollektivtrafiken är en förutsättning för det civiliserade livet i städerna. Men så kommer sprinttävlingarna. Det brukar tillkännages lite överallt att något visst datum kommer att drabbas av ”stora störningar i busstrafiken”, dock utan närmare specifikationer. Pålitligheten är den allra största kvalitetsfrågan för kollektivresenärerna. En linje ska gå en viss sträcka och den ska gå med en viss turtäthet. Om det blir störningar och man har angelägna ärenden så kan man beges sig lite extra tidigt för att vara säker på att komma i tid. Men detta gäller inte på springdagar. Rätt som det är infaller det där datumet när ingenting funkar. Den ansvarige för kollektivtrafiken, som har utlovat en pålitlig kollektivtrafik, måste i detta läge informera sina resenärer om vilka alternativ som erbjuds. Vissa linjer trafikeras helt och hållet hela dagen, andra linjer är inställda på hela sträckan hela dagen, andra har ändrade körvägar eller kör delsträckor under delar av dagen. Men det är här som det brister så kapitalt. Trots att det uppenbarligen finns en plan hur man ska trafikera de olika linjerna så informeras inte resenärerna. Det finns uppenbarligen en plan B som tillämpas, men som inte publiceras. Vissa liner körs en avkortat sträcka med lite ändrade hållplatslägen. Somliga linjer kan köra en del av dagen, Det finns alternativ som går att rekommendera, just för att ersättningstrafiken är planerad – och då måste man faktiskt informera om detta. Busstrafiken körs ju inte för att tillryggalägga ett antal körda busskilometrar, utan för att resenärerna vill åka sin ärenden. Det känns upprörande att konstatera att en gammal välbekant linje har bussar som kör trots att den ju skulle vara inställd, men de stannar vid en tillfällig hållplats på ett nytt ställe – allt utan att någon information har angivits. Och så, plötsligt, framåt kvällen, börjar trafiken gå igen, vid en tidpunkt som förefaller slumpartad. Trevligt, förvisso – men det hade varit bättre att kunna planera sin dag efter förutsättningarna.
Slutsatsen är att varje hållplatsstolpe måste förses med uppgift om den förändring som är planerad: inställd trafik, förslag på alternativ resmöjlighet, avkortade linjer, ändrade hållplatser.. Det duger inte med en allmän ”information” om allmänt inställd eller störd trafik. Det är särskilt viktigt när det trots allt går viss trafik, som man ändå vill veta hur den går – för den går ju på något sätt planerad. Troligen ligger samma plan B fast sedan förra springtävlingen – men hur får man reda på det. Ansvarig måste vara den regionala kollektiv-trafikmyndigheten (RKM), som har i uppgift att ge information. RKM kan visserligen låta det trafikföretag som kör busstrafiken informera, men om detta inte sker så måste RKM ställa hårda krav på förbättring – per omgående inför nästa springtävlingsdag. Det är resenärerna som idag får betala kalaset, det är de som utsätts för förvirring och tidsförluster, taxiresor, inställda inköp, inställda kulturevenemangsbesök, inställda besök hos släkt och vänner till följd av förlängda restider, långa gångsträckor. Det är många – ungefär 40 procent av befolkningen, som inte är ”raska, friska och fullvuxna” och drabbas hårdare än andra. Och alla känner att de utsätts för nonchalans. Det är kollektivresenärerna som får staden att fungera. Det är det som är vardagens hjältar. Det är de som får betala springnotan för springtävlingarna. I själva verket bör kostnaderna för den ökade informationen bekostas av springtävlingsarrangören – det är ju denne som tar hela nyttan av springtävlingen. Det ska inte inte kollektivresenärerna betala.
Det är alldeles klart att det kommer att kosta pengar att sätta upp information på varje störningsdrabbad hållplatsstolpe. Det krävs att någon som företräder RKM eller trafikföretaget förklarar hur man ska bära sig åt när trafiken är inställd eller förändrad. Det kan handla om femton busslinjer inom innerstaden, och varje linje har 25-30 hållplatser på sin linjesträcka, dock en hållplats i varje riktning, vilket betyder överslagsvis 15 x 60 hållplatsstolpar, eller 900 hållplatsstolpar. Ska det nu vara nödvändigt att öda arbetskraft på att sätta upp anslag på varenda hållplats? Ja, det krävs faktiskt. Det smartaste är kanske att använda den display för rullande text som finns på så gott som alla hållplatsstolpar. Tyvärr ar kapaciteten alldeles för begränsad rent tekniskt för långa meddelande och för olika meddelanden på var och en av de 900 stolparna. Men faktum är att informationen måste ges i den fysiska verkligheten. Att ge information endast via sms eller internet kan verka naturligast för den företagsledning som föreställer sig att alla går omkring med en uppkopplad dator. Men så ser verkligheten inte ut. Förvirringen blir nästan total, och resenärerna svär och ger upp. Faktum är att ingen information alls ges ens via internet idag. Att använda internet skulle åtminstone visa en ambition – även om okunnighet om resenärernas verkliga situation skulle skina igenom. De allra flesta vill ha sin information på plats på stolpen, även om de äger en smart telefon. Man skulle kunna tänka sig att varje stolpe i ett läge av detta slag skulle ge råd ges i ett sms, om man ringer ett visst nummer, olika för varje hållplats. Undersökningar och praktiska erfarenheter visar att ungefär 30 procent av resenärerna inte har tillgång till en smart telefon, eftersom de inte äger någon telefon, för att de har en smart telefon men inte behärskar alla olika appar, eller för att de använder den enbart för att ringa med, eller för att de glömt mobilen hemma eller för att mobilen har slut på batteri.
Hur allvarligt är det att sätta upp anslag på 900 stolpar? Det krävs ett arbete för att utarbeta den information som ska ges, men eftersom uppenbarligen samma plan B tillämpas varje gång, så är merparten av detta arbete en insats som behöver göras en gång om året, maximalt, även om enstaka justeringar kan behöva göras från gång till gång. Denna insats kanske ska göras som ett grundarbete inom ramen för RKMs generella ansvar, medan det vid varje tillfälle bör bekostas av den organisation som anordnar dagens springtävling. Vid vissa tillfällen berörs kanske bara enstaka linjer, eller så berörs hela stan av en stor demonstration, som är angelägen. Det hindrar inte att RKM har ett ansvar att informera. Där kan den generella informationen komma till pass, utarbetad av RKM. Resenärerna är fullt beredda att acceptera tillfälliga ändringar, man har respekt för evenemang, men resenärerna måste också respekteras genom redig information. Att bara strunta i informationen, eller hålla plan B hemlig, är att jämställa med avsiktligt missledande, ett slags jättebluff, som man hoppas att ingen ska upptäcka. Det kan kanske inte kallas springnota, men det kanske i stället borde kallas för en form av penningtvätt, när man tjänar pengar på att inte utföra det som kunderna-medborgarna har ar betalt för – och som RKM och trafikföretagen får skattepengar för att leverera. ●