Årskort-Sverigekort-Londonbiljettköp

Biljettköp måste bli enklare – det tjänar alla på, även trafikföretagen och samhället

Biljettköp är för närvarande det största problemet för den som vill åka kollektivtrafik och helst inte vill träffa så många människor i situationen biljettköp. Det är en väldigt speciell situation, men den visar på ett av kollektivtrafikens största problem. Det är inte alla i branschen medvetna om – i synnerhet som ingen av dem brukar köpa biljetter själva. De har nämligen ett tjänstekort som gäller på all lokaltrafik i hela Sverige. Det är en visserligen en skattepliktig förmån, men det stora problemet är att dessa tjänstemän inte inser de problem som vanlig allmänhet harmed biljettköpen.

Alldeles bortsett från pandemiproblemen – som kräver en egen analys och alldeles egna förslag tillåtgärder – så är bristen på samordning mellan olika regioner, bristen på tydlig information om de möjligheter som finns och det oacceptabla monopolmissbruket av SJ AB att inte sälja biljetter till MTRs tåg. Det blir inte lättare för resenärerna på något sätt. Resenärsforum ar upprepade gånger påpekat vilka svårigheter det är med olika valutor i varje län. Man kan verkligen kalla det för valutor, eftersom man inte kan betala med vanliga svenska pengar längre. Kontantstoppet, som borde betraktas som lagstridigt, men som kammarrätten hittills inte har förbjudit när det gäller kollektivtrafiken, har skapat en situation där alla som vill åka kollektivt måste skaffa sig ett plastkort med en viss summa på för att kunna göra en endast bussresa. Det krävs länsvaluta, det duger inte med svenska pengar. Och hur man ska få tag i dessa plastkort och fylla dem med tillräcklig mäng hundralappar är ofta ett första problem innan man ens kan närma sig en  hållplats. Varför åker inte turisterna kollektivtrafik?? För att de inte är välkomna, helt enkelt. Och varför åker inte ovana orysbor kollektivtrafik, de som bara åker ibland och för det mesta cyklar eller tar sin bil? Jo, av samma orsak. Det ska inte vara så att själva betalningen är problemet. Det finns fler problem. Problem nummer två är att veta hur linjerna går, och vilken turtäthet de har. Det finns numera sällan några linjenätskartor, som man kan studera i lugn och ro hemma. De är slopade till förmån för titthålsinformationen i mobilerna eller bilderna på en skärm som man ska läsa under tveksamma ljusförhållanden, och där man inte kan göra sina egna markeringar med pennan var man befinner  sig och vart man ska. Det är två grundläggande problem, som tjänstemännen inte har en aning om, för de känner redan till alltsammans. Det gör inte all andra.     

Vad har då detta att göra med årskort och Sverigekort? Jo, den som känner till att resbehoven kommer att bli stora under det kommande året överväger att köpa ett årskort, som gör att man kan åka obegränsat under hela det kommande året, företrädesvis och vanligen från ett visst datum till nästa år dagen före samma datum. Den som inte vill investera i ett årskort väljer antagligen att köpa ett månadskort. Båda dessa kort gäller givetvis endast inom det län där de är köpta. Alla resor som ska göras utanför länet kommer att drabbas av samma problem som alla ovana resenärer stöter De måste köpa en valuta som kallas för en ”reskassa” på ett plastkort. Men den reskassan gäller förstår bara i ett län i taget. Vill man rea i flera län måste man ha flera valutor/plastkort. Egna pengar gäller inte. Det är som de gamla östeuropeiska pengarna som bara gällde i eget land och inte kunde växlas annat mot konstgjorda växlingskurser i särskilda östeuropeiska kontor, för vanliga pengar fick man inte växla fritt med vem som helst. RKM upprätthåller det östtyska systemet så gott de kan, för de tycks vilja visa vem som har makten i den egna regionen. Fördelen med ett årskort eller månadskort är att man slipper köpa biljett varenda gång. Det är enkelt och praktiskt. Man bara blippar sin plastkort som är laddat med giltig biljett. Blippar gör man för statistikens skull, för att visa efterfrågan.

Den utredning om ett nationellt biljettsystem som genomfördes som en SOU av Gerhard Wennerström och  färdigställdes under 2020 inventerade just biljettköpsproblemen och analyserade  hur det skulle gå till att ordna ett nationellt biljettköpsystem. Utredningen led dock av en obegriplig begränsning. Den fick förutsättningen att alla lösningar måste bygga på respekt för den kommunala självstyrelsen. Som kommuner räknas ju också det som tidigare kallades för landstingskommuner, numera regioner. Och det är ju regionerna som sitter på beslutet om gemensamt biljettsystem, och de är alla besatta av att ha ett eget biljettsystem, med egna regler för zoner, åldersgränser för barn och pensionärer och hur stora hundar måste vara för att de måste betala biljett. Utredningen visade att en tänkbar lösnimg skulle vara att införa ett Sverigekort som alla människor skulle kunna köpa för att kunna resa överallt i Sverige på lokaltrafiken. Det skulle kunna kallas för ”Sverigekort”. Ett sådant finns idag att köpa för alla som ar ett årskort på SJ (om man inte köper det dyraste kortet som ger automatisk resmöjlighet på alla kollektiva färdmedel i Sverige). Men det billigare årskortet kan kompletteras med något som kallas för Respluskortet, vilket är ett årskort på all regionaltrafik, förutsatt att man har ett SJ årskort i botten. Det kostade för några år sedan 16 000 kr per år i tillägg. Numera kostar det 20 000 kr per år. Men antalet köpare är naturligtvis tämligen begränsat, eftersom endast innehavarna av SJs årskort är begränsat. Att sälja ett sådan kort som en separat produkt skulle kanske behöva kosta en större summa, resonerades det. De ledande tjänstemännen i de olika RKM-myndigheterna redan har ett sådant kort utan att ha ett SJ-årskort och vet att det är bra. Förslaget att införa ett Sverigekort borde ha varit den naturliga slutsatsen, men utredaren kände sig föranlåten att konstatera att ett Sverigekort endast kunde införas om samtliga RKM ställde sig positiva, i en frivillig överenskommelse, eftersom det kommunala självbestämmandet inte fick ifrågasättas. Slutsatsen är att hela utredningen punkterades genom att den inte ens fick föreslå ett politiskt genomförande av ett Sverigekort. Detta skedde i ett läge när politikerna söker med ljus och lykta efter goda idéer för att öka kollektivtrafikens attraktivitet. Den enda lösningen tycks vara att låta frågan gå till riksdagen som får besluta om en ändring i kollektivtrafiklagen. Där kan föreskrivas att ett nationellt årskort ska införas, och hur detta ska ske kan Samtrafiken hjälpa till med att besluta om. Men ett beslut om ATT införa ett Sverigekort bör kunna genomföras på så sätt.

Sedan kan man diskutera om det verkligen behöver handla om ett årskort. Väldigt många köper månadskort. Tänk om man istället kunde köpa månadskort som gäller i hela Sverige. Antag att  alla RKM kunde sälja ett tillägg till sitt eget månadskort så att kortet gällde även i övriga län. Det är ändå så att man inte kan befinna sig i mer än ett län i taget. Man kan inte summera alla månadskort till ett riksgiltigt månadskort. Antingen reser jag lokal i Stockholms län och i Uppsala län eller i Västra Götaland och i Skåne, exempelvis. Eller i Östergötland och Västernorrland.  Om man har en grundavgift för sitt eget län och betalar exempelvis 600 kronor extra för att kunna resa i alla andra län vid enstaka tillfällen så skulle det kunna bli mycket enklare och mycket attraktivare för väldigt många personer. Givetvis borde det kosta lika mycket var man än köper det. Länen har olika priser på sina månadskort, så det kan bli en förhandlingsfråga. Fördelningen av intäkterna mellan de olika länden bör åtminstone enkelt kunna klaras genom att alla blippar sina biljetter, vilket enkelt går att redovisa till en gemensam datoriserad clearing. Och blipp kan ha olika pris på olika ställen.  

I Schweiz finns ett årskort som fungerar som ett Sverigekort och gäller på alla tåg, bussar, bergbanor mm. Där får alla bolag andelar i intäkterna etter en resanderäkning en viss dag en gång om året. Men digital registrering är enklare. Faktum är dessutom att många skulle finna att enkelheten är värd ett pris större än att varje gång krångla med olika kort. Enkelheten har ett värde för resenärerna, men även ekonomiskt positivt för trafikföretagen inklusive RKM. Dock är månadskort med Sverigegiltighet en lite svårare produkt att lansera. Det får bli en utveckling av Sverigekortet mär den dagen kommer – förmodligen snart därefter. Enkelhet och tillgänglighet skapar efterfrågan. Men det kan finnas en ännu bättre lösning.

Allra intressantast är ändå londonsystemet, det som är oystersystemets efterträdare. Det är nu i drift kallas helt enkelt för ”pay-as-you-go” och bygger helt på blippande. Det allra intressantaste är att det bygger på de kontokort som nästan alla människor har i sina fickor redan idag. Genom att registrera sitt kontokort som betalningssätt hos Transport for London och de andra trafikföretag som deltar i samarbetet kan i princip nästan alla människor resa utan att betala i förskott och utan att behöva skaffa ett särskilt plastkort med en reskassa. Till råga på allt registreras resorna på så sätt att varje persons resor summeras för varje dag, för varje vecka och för varje månad. Alla resor som görs inom en vecka betraktas som att de skett med ett veckokort, och inga fler avgifter debiteras för den veckan. På samma sätt gäller det för resor per dag eller per månad, eller för den delen per år. Det gör att ingen behöver grubbla på i förväg hur många resor man kommer att göra under tiden före semestern eller efter helgerna. Men blir het enkelt rättvist behandlad av trafikföretaget. Dessutom kan de olika trafikföretagen erbjuda olika former av rabatter. Något bolag kanske säljer till tiobiljettspris istället för per vecka. Något bolag kan ha lågpris mitt på dagen. Alla olika erbjudanden kan elektroniken sköta om att hålla reda på. Det betyder i sin tur att många som skulle ha köpt månadskort eller årskort kanske inser att de inte behöver göra det, för nu räknar elektroniken ut åt dem att det blir bästa pris. Det kan leda till ett ökat förtroende från resenärerna för trafikföretagen. Och trafikföretagen bör rimligen känna att de blir lättare tillgängliga både för den egna regionens invånare och för alla besökare. Ingen kommer att bli avvisad för att man inte har den lokala valutan på ett kort. Det som återstår är att se till att de resenärer som faktiskt inte har något kontokort måste kunna köpa biljetter på något sätt. Resenärsorganisationen London Travelwatch har studerat hur många det kan handla om. Det visar sig att det finns drygt en kvarts miljon invånare i London som saknar bankkontokort. Det finns också ett stort antal ungdomar som inte har kontokort, och därtill kommer ett stort antal besökare från avlägsna länder som inte heller har bankkort som systemet utan vidare accepterar. Det betyder att väldigt många har fördelar av det nya londonsystemet, men att det fortfarande krävs en möjlighet att köpa biljetter kontant. Det kommer inte att behövas tio biljettkassor vid varje tunnelbanestation, men det kommer att behöva finnas kontantautomater och enstaka bemannade säljställen. Kontanterna är helt enkelt oundgängliga. Även om 90 procent använder pay-as-you-go och blippar så finns tio procent kontantbetalare som måste respekteras. Det visade sig att Bank of England var oerhört intresserad av den studie som London Travelwatch genomförde.

Systemet med ”touchless”-betalning med hjälp av kontokort är det avancerade steg som gör att biljettköpen blir enkla och tillgängliga för väldigt många. Det är också att märka att kontokorten kan vara både betalkort (debitering på konto med saldo) eller kreditköp på ett kreditkort, där man betalar i efterhand. Det är å andra sidan just den metod som används för att köpa bensin, köpa mat och nästan allt annat. Så varför ska fortfarande kollektivtrafik betalas i förskott??? ●

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.