Tillsyn eller granskning – vad är en myndighets ansvar?
Det är vanligt att en lag följs av en instruktion om vilken myndighet som ska säkerställa att lagen tillämpas på avsett vis. Det brukar uttryckas som att en viss myndighet ska sköta tillsynen av lagens efterlevnad. När det gäller kollektivtrafiklagen har det utfärdats regler om att det är Transportstyrelsen och Konsumentverket som ska sköta tillsynen över Kollektivtrafiklagens efterlevnad. Hur går det då till i praktiken. Det låter ju rätt tilltalande att en viss myndighet ska sköta tillsynen. Den naturliga språkliga innebörden verkar självklar: Den som har tillsynen ska se till att lagen följs och säkerställa att det går rätt till. I begreppet ”se till att” ingår att vara aktiv, undersöka hur hur lagen fungerar, om den fungera som den ska och ingripa om något ser ut att gå snett eller utvecklas i strid med lagens intentioner. Det är den förtröstansfulla tolkningen, att den som har ansvar ska ta initiativ för att kontrollera att saker sköts som de ska. Det ligger i ansvaret.
Dessvärre kan man konstatera att det inte verkar fungera så i praktiken. När det gäller kollektivtrafiklagen som började gälla 2012, respektive 2016 för resenärerna rättigheter, kan man konstatera att tillsyn i själva verket tolkas på ett helt annat sätt. När man vänder sig till Transportstyrelsen gällande brister i efterlevnaden från olika aktörers sida, så har svaret uttryckligen varit att det inte är något som Transportstyrelsen har ansvarar för. ”Transportstyrelsen har till uppgift att kontrollera säkerhetsfrågor och att det råder full konkurrens i upphandlingarna, ingenting alls därutöver”. Det var visserligen några år sedan, och en ny generaldirektör kan möjligen ge ett annat besked. Men det är fortfarande helt uppenbart att säkerhetsfrågorna inte gäller resenärernas väl och ve, vilket visas av exemplet med den nonchalanta hanteringen av bussterminalen i bergrummet i Katarinaberget i Stockholm. Där viftades alla starka argument om resenärernas säkerhet bort såsom icke relevanta.
När det gäller Konsumentverket agerade dåvarande generaldirektören på Resenärsforums skrivelse om diskrimineringen av resenärer som önskar betala med svenska pengar i kollektivtrafiken, inklusive även en uppvaktning på plats i Karlstad, på så sätt att inget svar över huvud taget lämnades, vaken muntligt eller skriftligt. Frågan betraktades som en nullitet, inte värdig att besvara. Vi har under de senaste åren fått besked från Konsumentverket när det handlar om kritik mot betalningssystemen vid de 21 svenska kollektivtrafikmyndigheterna. Konsumentverket ser inte detta som något problem överhuvudtaget. På frågan om varför inga åtgärder vidtas blir svaret helt frankt att det inte kommit något ärende för KV att hantera. Alltså gör man ingenting. Det krävs alltså ett inkommande klagomål i form ave en enskild medborgare som ska ställa ett specifikt krav för att KV ska komma på idén att fundera över om tillsyn behövs. Ordet tillsyn tolkas uppenbarligen som en rent byråkratisk metod att hantera inkommande klagomål. Den rimliga tolkningen att när ett problem konstateras av intelligent tjänsteman så leder det till en aktivitet för att ta reda om det föreligger något problem som KV ska agera med anledning av. Det är det som jag brukar kalla för initiativskyldighet. Det är kanske visserligen är något som av en enskild person i samhölle kan upplevas som att det försiggår tokigheter. Men den saken borde rimligen ses som ett tjänsteåliggande för en tjänsteman i den statliga myndighet som har i uppdrag att sköta tillsynen av en viss lag. Dessvärre verkar det som om den passiva rollen att vänta och se om någon klagar ser ut att vara den tolkning som numera gäller i myndigheter – oavsett vad språkkänslan förutsätter. I P1-programmet Godmorgon Världen den 15 november citerades in tjänsteman vid Diskrimineringsombudsmannen DO angående åldersdiskriminering. Ålder är en av diskrimineringsgrunderna som är specificerade i lagen. Tjänstemannen uttalade sig om ett fall, och han påpekade att det kanske var dags att göra en tillsyn. Han menade uppenbarligen det som borde kallas för granskning. Tillsynen hade man redan, men hade inte fattat att man borde ta några initiativ för att upprätthålla sin tjänsteutövning, utföra sitt åliggande. Detta gäller på samma sätt som när det handlar om social omsorg. Här handlar det också om medborgarnas välfärd. Det kanske är dags att återinföra tjänstemannaansvaret, för att få ansvaret att kännas som ett åliggande.