Bredare trottoarer krävs

Fotgängare måste få plats på stadens gator

Fotgängare är många. Att gå till fots är faktiskt det vanligaste sättet att förflytta sig, även om de flesta inte går så långt. Naturligtvis finns det väldigt många som åker kollektivt med spårvagn eller buss, med tunnelbana eller tåg  Alla dessa gör också promenader till och från påstigningsplats och avstigningsplats i början och slutet, men också mellan olika färdmedel när de byter linje. I större städer är kollektivtrafiken det som gör att städerna inte storknar av alltför många bilar, som både ska förflytta sig och framförallt förses med två parkeringsplatser vardera, en i vardera änden av förflyttningen. Det behövs förstås färdmedel när man ska resa lite längre sträckor. Ingen vill egentligen bege sig längre bort än en halvtimma, oavsett vilket färdmedel man väljer. Tiden som står  till buds får avgöra färdmedlet. Men det handlar inte alltid om färder till och från arbetsplatser. Merparten av alla resor är faktiskt inte till arbetsplatser utan för besök hos släkt och vänner, för inköp och för service av olika slag, och inte minst för olika former av fritidssysslor, kvällstid eller under helger eller sommartid. Det är en missuppfattning att tro att arbetsresorna är dominerande. De har betydelse eftersom många arbetsresor sker ungefär samtidigt, så att det bildas toppar av efterfrågan på förflyttning under morgontimmarna 7-9 och de något mindre toppiga eftermiddagstimmarna   15-18.

Under pandemin har det visat sig ännu tydligare än förut att fotgängarna är så många. Det är ett stort antal personer som har övergått till att promenera istället för att åka kollektivt, mest för att de uppmanats till att undvika kollektivtrafiken för den smittrisk som kan förekomma där – särskilt som myndigheterna av någon egendomlig misssriktad formalism har påstått att man inte bör använda munskydd.  Efter nästan ett år har man trots allt bytt fot och – för att inte tappa ansiktet – nu säger samma myndighet att man bör ha munskydd på sig under rusningstrafiken om man nödvändigt ska åka kollektivt. Dock är det många som har övergått till promenader.

Gatorna är fulla av gående. Det är trångt på trottoarerna, och folk har börjat promenera på körbanorna, utanför de parkerade bilarna som står överallt och fyller gatornas yta. Det finns också en mycket lovvärd ambition hos kommunerna numera att försöka anordna separata cykelbanor, så att cyklisterna verkligen kan erkännas som en kategori som ska respekteras. Under en period betraktades cyklister rentav som något omodernt som störde biltrafiken, något som helst borde förbjudas eftersom det är farligt att cykla eftersom man kan bli påkörd av bilar.  Nu byggs fler cykelbanor. Somliga cykelbanor läggs mellan körbana och gångbana på alltför trånga gator, vilket leder till att bilister kan komma öppna sin bildörr rätt framför en cyklist, något som leder till nya olyckor. Det är ju faktiskt bilarna som förorsakar olyckorna, både för cyklister på körbanan och för cyklister på en cykelbana invid parkerad bil.

En del i pandemipropagandan har gått ut på att det är mera smittfritt att åka i ’sin egen bil’ istället för att åka kommunalt. Det kan vara en kortsiktig lösning för några, men det går inte att satsa på en sådan lösning när man måste bibehålla ett klimatmedvetande i fokus. Bilresor i städerna är trots allt ingen framtidslösning, inte ens om de är eldrivna. Det är framförallt platsproblemet som bilarna skapar som gör dem omöjliga. Och då spelar det ingen roll om de körs elektriskt med batterier eller med bensin eller diesel.  I städerna är bilarna på sin höjd ett färdmedel för väldigt speciella sorters resor, till skillnad från på landsbygden, där bilen som teknik kan vara en lösning för glesa strömmar av resande.

Kollektivtrafiken presterar förflyttningar på ett effektivt sätt, eftersom fordonen rör sig praktiskt taget hela tiden. Människor stiger på, åker och stiger av. Varje person som stiger av lämnar sin plats till nästa resenär. Hållplatserna ska vara välbelägna, nära olika målpunkter dit många ska, inte undanskuffade till en bit in på kvarteren. Byteshållplatserna ska gärna befinna sig mitt på ett större torg så att man kan byta linje utan att behöva korsa körbanor för bilar.

Det behövs väl tilltagna cykelbanor som prioriteras ordentligt inom den mekaniserade förflyttningen (cykel-kollektivtrafik-bilar). Men allra mest måste fotgängarna prioriteras, därför att alla, samtliga som förflyttar sig, behöver goda gångbanor med tillräcklig kapacitet. Där ska rymmas både de som promenerar hela vägen, de som går lite korta sträckor för olika ärenden, inköp, besök, skolgång och för promenader för nöjes skull eller på väg till förlustelser. Trottoarerna måste bli bredare än de är idag. Alltför många gator har smala trottoarer, där människor knappt kommer fram på grund av mängden gående. Det är numera dessutom rätt vanligt med utomhusserveringar, som uppskattas mycket av befolkningen. Det är människorna som ska få plats på gatorna. Många går i körbanorna. De parkerade bilarna skulle mycket väl kunna elimineras, eftersom de flesta bilar står stilla 96 procent av sin tid, och då borde de inte uppta ytorna på gator som faktiskt mest är till för att männsikor ska kunna besöka olika platser i staden. Stillastående bilar borde kunna stå undanställda, kanske i garage, kanske på särskild bilpoolsplatser där många kan använda bil för de speciella tillfällen när bil är lämpligt – det vill säga för det mesta inte.

Med bredare trottoaren, med cykelbanor som upptar en större del av körbanan och med en smal körbana, gärna för bilar i ena riktingen på en gata där man får cykla i båda riktningarna, där kan stadens olika nyttigheter bli åtkomliga för människor utan att de hindras av parkerade bilar.

Så bygger man en mänsklig och attraktiv stad.   

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.