Kollektivtrafiken – ska alla med? Eller bara de totalt digitala?
Uttrycket ”alla ska med!” har använts som en slogan. Och syftet är nog alla överens om. Alla bör delta i samhällets olika aktiviteter och ha förmåga att göra det. Ibland finns det extra bra lösningar på vissa problem, lösningar som underlättar väldigt, men bara för somliga. Digitaliseringen är en sådan fantastisk utveckling, som gynnar rätt många. Sådär 70 procent av befolkningen kan använda de digitala möjligheterna som är väldigt bra. Men resten? De trettio procenten som återstår, hur ska man göra med dem? Ska de verkligen få vara med? Svaret är naturligtvis ja. Men det betyder också att enbart digitalisering inte är en lösning som kan fungera alldeles enssam, utan reservalternativ. Resenärerna, riksorganisationen för kollektivtrafikens konsumenter, hävdar att ungefär trettio pricent av resenärerna faktiskt inte är så digitaliserade som trafikföreagen förutsätter. Denna andel grundar sig på erfarenheter och stöds av Internetstiftelsen som konstwaerara att ungefär 20 procent av befolkningen inte är så digitalt aktiv som krävs i många fall. Det rimmar mycket väl med de trettio pricenten , eftersom avin i de trettio procenten i gruppen resenärer måste också räknas de som vill betala kontant men inte får göra det, liksom alla de som har en mobiltelefon men använder den enbart för att ringa med, och som inte har alla appar som krävs, särskilt inte när det besöker ett grannlän eller reser på andra håll i Sverige. Märklgt nog har den holländska resenärsorganisationen samma uppfattning om att ett utanförskap på cirka trettio procent. Den danska resenärsorganisationen Passagerpulsen har nyligen genofört en studie som visar att utanförskapet kan uppgå till 40 procent, eftersom de studier som gjorts tyvärr endast inkluderar personeer som intervjuats digitalt, varvid en stor mängd personer faktisk faller utanför studien.
Riksorganistonen Resenärerna har gjort framstötar till trafikföretagen och till de regionala kollektivtrafikmyndigheterna (RKM) utan större framgång. Där finns uppenbarligen en föreställning om att alla, verkligen samtliga, är lika digitalt kunniga och aktiva som respektive företagsledning. När Resenärerna har vänt sig till Konsumentverket (om kontantkravet) och till Diskrimineribgsmbudsmannen )om åldersdiskriminering av ungdomar) har våra framtstötar inte ens besvarats eller helt enkelt avvisats.
Det finns idag en bred uppsluting kring tanken att personer med funktionsedsättningar ska inkluderas i göraligaste mån, med all rätt. Samtidgit har en ny diskriminering införts med ett tyst medgivande. Vi kan idag konstaera att på varje tunnelbanestation är det ständigt en ström av resenärer som använder hissarna, torts att de flesta finner det snabbare att gå i trapporna eller att använda en rulltrappa. Det måste finnas reservalternativ, eftersom alla resenäern inte är lika raska, friska och fullvuxna – och digitala – som tydligen är ett krav på resenärerna – kanske i en förvriden strävan efter lönsamhet och rationaliserig. Kolleketivtrafkens uppgft är att skapa tillgänlghetför alla, och dess uppgift blir allt viktiagare när klimatfrågan blir än tyngre. Att suboptimera verksammheten genomr att utesluta nästan en tredjedel av målgruppen är inte acceptabelt. Och märkligt nog är läsningen inte särskilt dyr eller krånglig. Den måse bara definieras som ett krav av de politiska instnser som också är ansvariga för att kollektivtrafiken blir så användbar som den är avsedd.
Att lägga i princip all information och all hantering av biljetter i digitala media är ett sätt att diskriminera, även om det inte är avsikten. Den erfarenheten måste alla ansvariga faktiskt dra. Det är inte ett krav på individerna att vara fullt digitaliserade för att respekteras. Detta är i högsta grad en demokratifråga.
Biljettköp måste kunna göras med pengar, åtminstone i automater på tillräckligt antal ställen. I Tyskland föreskriver lagen att det ska gå att betala med pengar, och där finns automater på hållplatserna eller ombord på fordonen, liksom i Schweiz.
Informationen om trafiken i form av kartor äver linjenätet måste erbjudas i form av trrckta kartor som visar linjesträckningarna på olika gator, inklusive hållplatsernas lägen. Detta är för övrigt nödvändigt även för fullt digitaliserade, eftersom överblicken över linjenät och bytespunkter inte kan fås i en mobil eller ens i en dator. Alla nya resenärer måste kunna studera de kollektiva resealtenativen i lugn och ro hemma. Det räcker inte att stå och kika på en karta i ett väderskydd.
Bytesplatser måste skyltas ordentigt med fysiska skyltar, inte med dolda digitala hjälpmedel som inte ens bekantgörs. Okunnigheten om allmänhetens förvirring är obegripligt stor. De kunniga på trafikföretaget informerar ofta inte ens om att sådana hjälpmedel finns, än mindre ser de till att delge alla resenärer den informationen. Denmåste finnas fysiskt läsbar på plats.
Man ska inte behöva en akademisk utbildning i kollektivtrafikåkning för att åka kollektivt. Det måste fungera för alla, även för dem som inte är lika digitala som den tänkta önskeresnären som RKM förutsätter.
Digitala hjälpmedel är én utmärkt att underlätta för många, men den stora bristen är att en tredjedel av samtliga övriga resenärer försätts i en mycket prekär situation, som inte är acceptabel. Det måste finnas reservalternativ, och de är inte ens dyra. Den mycket måttliga merkostanden kan mycket väl försvaras med ökad tillgänglighet för alla männsikor och med ökad attakrivitet för kollektivtrafiken, som behöver förbättras radikalt för att klimatåtgärderan ska få genomslag. Kollektivrafiken är ett av de effektivste medlen att vrida ned utsläppen av växthusgaser, och kollektivtrfiken kan svara mot resbehov i mycket större utsträckning än vad allmänheten ens känner till. Fler resenärer gör kollektivtrafiken mera lönsam i dubbel bemärkelse. Okunskapen om kollektivtrafiken är magnifikt stor, och den måste förbätras, bland annat genom att tydlig information även i fysisk form: kontanter, kartor, skyltar och föralldel även digital information om realtid på alla hållplatser, vilket alla resenärer har nytta av. Då kommer resandet att lyfta, när alla känner sig inkluderade och välkomna. ●