Kollektivtrfiklagens tillkomst 2012 var utmärkt. men nu krävs jompletteringar för att täcka olyckliga luckor
Kollektivtrafiklagen var ett stort steg framsteg när den genomfördes delvis 2012 vad gällde fritt inträde på marknaden, delvis 2016 vad gällde resenärernas rättigheter. Men det står numera klart att det finns flera frågor som måste lösas med hjälp av en lag stiftad av Riksdagen, eftersom det finns uppgifter som faller mellan stolarna, uppgifter som borde genomföras, men som inte någon genomför eftersom de genomgående uppfattningen tycks vara att det får någon annan göra eller besluta. Ja, då är det dags att riksdagen beslutar, så att kollektivtrafik-resenärerna kan få den välfungerande samhällsfunktion att fungera som både ger ökad välfärd och driver klimatpåverkan år rätt håll.
Ddt handlar om fyra väsentliga frågor: för det första ett gemensamt betalningssystem, för det andra komplett och neutral information om alla trafikföretag och alla linjer om hela utbudet, för det tredje att stationsservicen fungerar och för det fjärde att det allmänheten kan köpa tryckta kartor över linjenätet i Sverige och i varje region. Till den tryckta informationen hör också att den som önskar ska kunna få en tryckt (eventuellt printad) tidtabell över en önskad sträcka. Var och en för sig kan dessa faktorer betraktas som föga avgörande, men tillsammans att dessa fyra faktorer inte fungerar, skapar detta ett problem som gör att kollektivresealternativet inte fungerar riktigt bra. Detta gemensamma problem gör att det uppstår en grupp medborgare som kommer att känna sig som frånåkte. Detta är allvarligt. Så ska det inte vara. Välfärden ska omfatta alla som den är avsedd för. Tekniken ska inte skapa utanförskapsgrupper.
Ett enkelt betalningssystem, som fungerar på alla trafikföretag och som inte hindrar enskilda resenärer från att resa går att inrätta. Men det kräver att de olika system som varje region har inrättat måste anpassas. Alla ska givetvis kunna bestämma över sina egna priser, sina linjesträckningar, sitt val av fordon för respektive linje. Men alla ska känna sig välkomna att åka med de olika linjerna. Här har slopandet av kontanter blivit ett mycket större problem än många trafikföretag har tagit till sig. Det är skillnad mellan de egna invånarna i respektive län. De lär sig förmodligen var man kan köpa biljetter och hur man bör sig åt för att köpa biljetter. Men i samtliga län finns stora grupper som inte är vana vid kollektivtrafiken ens i eget län, och dessutom finns en stor grupp av tillresande, både turister och tjänsteresenärer, som önskar resa med regionens kollektivtrafik och so måste kunna köpa biljetter utan problem. Ett biljettsystem modell London med möjlighet att kunna köpa enstaka biljetter eller periodbiljetter med hjälp av alla vanliga kontokort, med eller utan kredit. Samtidigt måste det finnas en möjlighet att köpa ett digitalt anonymt resekort som man kan använda för biljettköpen, om man inte önskar registrera resor på ett individuellt konto. Det motsvarar kontanter. Londonsystemet gör att varje kortnummer används för att säkerställa att varje individ får bästa pris per resa, per dag, per vecka. Och olika trafikföretag kan använda samma kort och ge olika rabatter om så önskas. Ett Sverigekort som föreslagits av Biljettutredningen går då att genomföra.
Informationen till resenärerna måste skötas på ett bätre sätt av de numera verksamma Regionala kollektivtrafikmyndigheterna (RKM). Alla trafikutövare är skyldiga att publicera sina tidtabeller och RKM ska vara skyldiga att publicera dessa på ett neutralt sätt. Dels måste linjerna redovisas på en linjekarta över länet, och den kartan måste gå att köpa. Det krävs också en linjekarta över tåglinjer och långväga busslinjer över hela Sverige, inklusive anslutningslinjer till utlandet. Det krävs därför att det inte finns någon sådan karta att få tag i för allmänheten idag. Den gamla karta i väntsalarna och den gamla kartan i tidtabellspublikationen trycks inte längre. Inte ens Samtrafikens karta över hela Sverige med tåg- och busslinjer. Alla övriga kartor visar vägar, länsvägar och riksvägar, med de visar inte några linjesträckningar för kollektivtrafiken. Detta är en grundinformation som RKM i hela landet bör framställa, möjligen genom sin samarbetsorganisation Samtrafiken i Sverige.
Tidtabellerna ska dels vara tillgängliga på nätet för alla som använder det, men det räcker inte. En tryckt eller i liten upplaga printad tidtabell ska kunna begäras utan extra kostnad av vilken enskild kund som helst. Sannolikheten är inte så stor att denna efterfrågan blir mycket stor. Men möjligheten måste finnas, för att alla invånare och besökare ska kunna få besked om utbudet. Det är RKMs uppgift.
Stationsservicen är mycket viktigare än trafikföretagen var för sig föreställer sig. Det är kombinatinen mella olika färdmedel och olika trafiföretag som ställer till problem för kunderna. Och hela systemet bygger på samarbete mellan alla trafikföretag. Den som kan säkerställa detta samarbete är RKM i resepktive län. De långväga reseorna, dvs utnför länet, måste samordnas mde de regionala resorna, både de upphandlade och de kommersiella. Alla trafikföretag har redan levererat informatn om sin trafik till RKM. Det faller på RKM att upprätta tågtidsanslag som visra avgående tåg under hela trfikdygnet i tryckt form för placering på lämpliga platser vid stationen (eller på andra ställen på orten). Vid sidan av tryckta anslag bör det finnas digital informaton om avgånede och ankommande bussar och tåg på stationen uder de nämraste timmarna. Där bör anges vilket språ tåget går från, vilken hållplats bussen går från och var de ankommande fordonen stannar, liksom evemtella förseningar. Hittills är det på sin höjd de digitala skyltarna som fungerat. De tryckta anslagen ger alla människor möjlighet att studera tidernna under hela dygnet och hela tidtabells perioden.
Stationsservicen skiljer sig från vilka fastghetsägare som äger olika delar av stationen. Det finns idag normalt minst fem olika fastighetsägare på varje station, men ingen av dem har normalt någon personal i tjänst på stationen. Resenärernas största problem är bytena mellan olika färdmedel och att få information om vad som gäller, och detta alldeels särskilt när störningar uppstår. Det kommer att behövas stationsvärdar som kan bistå med råd på alla större bytesstationer. Detta är också en fråga som bör falla på RKM att organisera, även om finansieringen av denna bör avtalas med alla berörda trafikföretag – eventuellt i förhållande till deras andel av resenärerna. Men väl att märka ar resenärerna i allmänhet kunder hos mer än ett trafikföretag. ●