De starka och kloka bör istället visa sin solidaritet med dem som kan smittas av eventuell omedveten egen smitta och stödas genom tydlig uppmuntran att använda munskydd. Engagemang krävs.
Först terminologin: 1.munskydd skyddar omvärlden från den omedvetne smittande munskyddsbäraren, 2.andningsskydd av olika säkerhetsklass skyddar bäraren från att bli smittad och 3. ansiktsmask med filter av olika slag är högeffektivt i speciella miljöer.
Pandemin rasar vidare. Länder som har vana vid smittsamma sjukdomar har sedan gammalt en rutin att införa munskydd som en av de första åtgärderna. Metoden har nu sedan pandemins utbrott införts i alla stora västligt avancerade länder, utom i Sverige. Här har regelverket uteslutande handlat om handtvätt, mycket viktigt, att hålla avstånd, mycket viktigt (fast det av språkligt okunniga kallats för ”social distansering”), men man har i absoluta termer förkastat bruket av munskydd. Det anses av Anders Tegnell, och flera av hans följare, vara en negativ åtgärd. Resonemanget bygger på föreställningen om att människor i allmänhet inte skulle bry sig så mycket om handtvätt och avstånd om de kunde sätta på sig munskydd, i synnerhet sådan där enkla som inte används i sjukvården. Det kanske är rätt. Men att kategoriskt förklara att munskydd är fel väg är faktiskt missbruk av den roll som upplysta experter de själva har vårdat. Samtidigt predikas nämligen att virus sprider sig med droppsmitta. Och vad hindrar droppsmitta från en person som ännu inte har några symptom? Jo, att dropparna från utandningsluften som sprids vid hosta, körsång, ansträngd andning vid språngmarsch eller vanligt flåsande hindras från att träffa de närmaste personerna. Droppsmittan anses vara den huvudsakliga spridningsvägen. Det anses att dropparna faller till marken inom en till enochen halv meter, och det är väl gott och väl. Men i lägen där människor måste visats kortare eller längre stunder utan att de haft för avsikt att befinna sig när, då är otvivelaktigt munskydd en metod som kan bidra till minskad smittspridning. Javisst, luften sipprar in och ut vid sidan av enkla munskydd. Men om hälften av dropparna fastnar i munskyddet så är det en minskad smittspridning. Och smittan sprids faktiskt dels i förhållande till antalet droppar – inte bara så att första droppen alltid får full effekt. Antalet smittade droppar är viktigt. Det betyder också att det spelar roll hur lång tid man utsätts för droppspridning. En sammankomst på en timme är mera smittsam än ett möte på tre minuter. En kör som står i en timme och sjunger tillsammans smittar varandra. En trång kollektivtrafikresa som varar 40 minuter smittar mer än en kort resa på tio minuter. Att möta en person på trottoaren ger kort smittotid och utomhusmiljön bidrar till att dropparna blåser iväg och skingras till ett fåtal droppar. Men det är inget tvivel om att personer som utsätts för relativt varaktig exponering för droppsmitta från en omedveten person som inte har några symptom, de blir utsatta. Munskyddet hindrar inte en själv från att smittas, det hindrar en själv från att smitta andra. Det är ju bara den effekten som kan åtgärdas med munskydd. Men att se till att minska antalet droppar som virvlar runt borde rimligen vara en enkel och förhållandevis enkel åtgärd som inte bör föraktas. Det bör inte Anders Tegnel håna som ovärdig åtgärd, för att folk inte kan låta bli att fingra på sina munskydd. Han blandar ihop medicinskt högkvalitativa munskydd som ska skydda sjukvårdspersonal med den enkla förebyggande som hindra omedvetna smittare från att smitta andra. All vet att enkla munskydd hindrar smitta från munskyddsbäraren till andra, inte tvärtom. Den enda effekt som uppnås med munskydd för den som inte vill bli smittad är att andra människor blir uppmärksamma och därför håller bättre avstånd från en som har munskydd. Det ska inte heller föraktas. Handtvätt och avstånd och utomhus vistelse är starkare medel, det är alla medvetna om. Men i ett läge när det råder brist på andra metoder att tillgripa över huvud taget, så ska man inte förakta det enkla munskyddet. Det är oansvarigt, för att inte säga brottsligt i ett läge som nu råder. Och det är extra brottsligt om det predikas av en myndighet som påstår sig företräda vetenskap och evidens. Allt går inte att laboratoriemässigt eller i storskaliga fysiska populationer mäta, för att uppnå en vetenskaplig evidens. I vissa fall måste man också kunna luta sig mot logik, att tänka praktiskt. Det är ofta det som är erfarenhet, – även om vetenskapliga forskare älskar ordet evidens. I så fall har man tappat proportionerna, och det ska inte FHM göra. .
Det har successivt vuxit fram en opinion mot Folkhälsomyndighetens myt om munskyddens farlighet. Att de skulle vara farliga är faktiskt det som Anderst Tegnell predikar, samtidigt som han talar om droppsmitta. Självklart är det inte ett sätt att skydda sig själv, utan ett sätt att skydda andra från en själv när man eventuellt har blivit smittbärare utan att själv vet om det. Det är just det som är poängen. Det är alldeles tydligt att ingen vill genomföra forskning som innebär att man låter sjuka gå omkring och smitta för att kunna jämföra med dem som går omkring och inte smittar. Det skulle skada oskyldiga människor. Det låter man bli. Det är en ren logik. Och i det fallet räcker logiken. Det behövs ingen evidens för den saken. Nu gäller det att på ett enkelt sätt beskriva hur man ska bära sig åt för att medverka till minskad smittspridning. Det gör man inte genom att håna munskydd. Det är folkhälsan som ska skyddas. Och för att få alla människor att göra rätt måste de känna sig motiverade, inte hånade.
Den 19 november gick Kungliga Vetenskaps-Akademien KVA ut med ett ställningstagande till förmån för munskydden. WHO har allvarligt uppmanat Sverige att också tillåta munskydd i inomhusmiljöer, liksom EUs hälsovårdsinstanser. Men FHM står på sig: Munskydd är en oduglig, rentav negativ metod. De som använder munskydd beskrivs som dem som har missförstått hur smittan sprider sig. Jag börjar ifrågasätt om FHM befolkas av fel personer. De är alldeles för influerade av inställningen till munskydd som används i sjukvården, för att skydda personalen från patienternas smitta. Det är en helt annan sak. Där kan det vara viktigt att inte peta på munskyddet, inte ta sig i ansiktet sedan man nuddat munskyddet. Ja, för att munskydden har en annan funktion där, för att skydda bäraren från omgivningen. Det är skillnad på allmänhetens olika individers ansvar för att låta bli att sprida sin egen smitta, särskilt i ett läge när man inte vet om att man själv är smittspridare. Det är ju den situationen som liksom inte erkänns av FHM-tjänstemännen som framför fel budskap.
I SvD den 21 november skriver Mona Holmqvist om just denna paradox. Genom att FHM nedvärderar munskydden och förlöjligar bärarna av munskydd, så skapar man en bild av att det är okunniga och svaga sköra personer som inte begriper bättre. Det som krävs, och som också är metoden i de flesta övriga lände är att man understryker att de som tar på sig munskydd är de starka och solidariska som tar på sig munskydd för att visa sin solidaritet och hålla sina egna eventuella smittopartiklar hos sig själva, just för att undvika att smitta dem som drabbas hårdast av smittan. Det är precis det som krävs. Det är ett enkelt budskap, som dessutom är lätt att förstå för alla. Många är medvetna om att man kan smitta innan man känt några egna symptom. Och det är alla de omedvetna som är de stora största smittspridarna. Där har munskydden en roll. Till och med de enkla munskydd som inte är medicinskt fullvärdiga!
Det är möjligt att FHM, som uppenbarligen ser alltsammans ur ett statistiskt perspektiv, verkligen gör det omedvetet kallhjärtat. De ser inte de individuella problemsituationerna. Vad kan den enskilde göra för att medverka har inte lika stor betydelse i ett nationellt perspektiv? Och för att skydda dem de omedvetet smittar. Flockimmuniteten är det som eftersträvas, vilket ju i realiteten FHM gav uttryck i allra första början. Sedan började man förneka det, eftersom det lät cyniskt. Man ville inte säga ”låt ett antal dö så att vi får flockimmunitet snabbare”. Just därför började man prata om de ”sköraste” och ”våra gamla”. Individperspektivet var väl det som drev de 22 läkarna som opponerade, och som efterfrågade individorienterade åtgärder. Man kan tycka att individperspektivet borde ha varit regeringens uppgift, eftersom regeringen har det övergripande ansvaret. Men regeringens närmaste rådgivare var FHM som inte tänkte längre än så. Det är skillnad på individskyddet och det nationella perspektivet. Medborgarna efterfrågar individperspektivet, och det påstår numera FHM också att de gör. Men det tycks inte begripa skillnaden vad gäller åtgärder.. För var och en betyder det något VEM som blir smittad. FHM tycks i princip strunta i vem.
Kollektivresenärerna borde visa att de är starka och kloka, som förser sig med munskydd trots FHMs fördömanden. Det gäller att hantera den situation som vi alla lever i. Somliga kan gå till fots eller cykla, andra behöver åka kollektivt. Dessutom visar pandemin att det går att ändra sina vanor på ett sätt som troddes omöjligt för ett år sedan. Och det är inte ökad biltrafik som är lösningen i klimatkrisen. Elbilar är nästan inte ens en del av lösningen, eftersom inte heller batterier än en hållbar metod. Nu gäller att tänka nytt i mångavseenden – och ändra beteende. Börja med munskydden. ●