ASEK – systematisk felaktig tidsvärdering i samhällsekonomiska kalkyler – måste ändras
Grundläggande för samhällsfrågor i alla sammanhang måste var principen om alla människors lika värde- Det är visserligen en princip som formulerades explicit först genom FN-beslut 1948, men det är ickedestomindre grundläggande för all hantering av människor i sammanhang som gäller frågor om hur människor ska betraktas i olika sammanhang.
I Sverige påbörjades under 1950-talet utbyggnaden av det nya samhället som i stor utsträckning kom att präglas av bilismens framväxt. Ett antal tekniker och samhällsplanerare fann att det behövdes metoder för att välja mellan olika investeringar. Det måste göras samhällsekonomiska beräkningar. Då skapades ASEK, Analysmetod för SamhällsEkonomiska Kalkyler. Sådana kan visserligen inte göras för stora projekt som påverkar många faktorer i samhället samtidigt, eftersom de ger ändrade förutsättningar med rättvisefrågor och samhällsutveckling om måste väga tungt, men för mindre projekt med enkla alternativ behövs det beräkningar av tidsvinster och tidsförluster. Så långt var alla överens. Dessvärre var man överens om en annan sak också. Det var att det nog var viktigt att viktiga personer kom fram fortare än andra. De som reste med bil och med flyg borde ha högre värde på sin tid, vunnen tid eller förlorad tid. Det var visserligen efter det att principen om alla människors lika värde hade spikats i FN, men det var man inte så medveten om, eller brydde sig inte så mycket om. Man kanske tyckte helt enkelt inte att det hörde hit, eftersom det ju mycket väl kunde vara viktiga mörkhyade personer som färdades i bil och flyg, och mindre viktiga personer som var vithyade och inte hade så bråttom. Att principen om olika tidsvärdering skulle få förödande konsekvenser förstod man inte. Och framförallt har principen med olika tidsvärdering använts i alldeles fel sammanhang. Inte ens i små alternativa projekt är det korrekt, men riktigt illa blir det i stora projekt. Det är däremot uppenbart idag. Att bilister och flygresenärer anses ha ett tidsvärde på 170 kronor per timme, medan tågresenärer bara ses vara värda 78 kronor i timmen och bussresenärer 57 kronor i timmen, det har betydelse och det ger märkliga resultat i kalkylerna för längre resor och i större sammanhang. Ett exempel är den påstådda olönsamheten för nya stambanor. Lönsamheten mätt i samhällsekonomiska termer ger helt olika resultat om bilisters vunna restid värdera mer än dubbelt så högt som kollektivresenärerna. Ett exempel i en mindre skala som kan nämnas är motorvägen till Saltsjöbaden, som uppenbarligen byggde på idén att viktiga personer åker bil, medan de gamla Saltsjöbanans resenärer ju måste anses värdera sin tid lägre. Så var det antagligen inte i verkligheten, men det var ett praktiskt antagande. Och det gav en präktig lönsamhet i att bygga en motorväg till Saltsjöbaden. I liknande kalkyler infördes dessutom en extra faktor. Färdmedel där man kunde ha nytta av restiden, genom att läsa eller skriva, sådan restid kan ju inte förorsaka lika mycket förlust som när man åker i bil eller flyg och inte kan göra någon nytta alls. Det är ett extra skäl för lägre tidsvärdering för kollektivresor. Det blir bara ännu mera baklänges. Det borde snarare vara tvärtom.
När kollektivresenärernas riksorganisation, Resenärsforum, under 2017 begärde att Trafikverket skulle modifiera sina värden för att uppnå en rättvisare kalkyleringsmetod, bemöttes framstöten med viss undran. Det fanns ju en bra kalkylmetod. Metoden var ju en grundläggande förutsättning för kalkylerna. Betalningsviljan måste vara en avgörande faktor. Trafikverket presenterade sin kalkylmetod, ASEK, den som inte bara Trafikverket använder men är ansvarig för. Där finns en samrådsgrupp tillsammans med andra myndigheter, bland andra Trafikanalys, som också använder metoden, men det är Trafikverket som beslutar och som gör justeringar vartefter. Så har det varit sedan 1950-talet.
Resenärsforum tog också i oktober 2017 upp kravet på rättvis och lika värdering av kollektivresenärers och bilisters restid bland annat i sitt remissyttrande till Skåneregionen, som förberedde investeringsärenden för kommande år. Lite senare återkom Trafikverket till Resenärsforum med en presentation av ASEK-kalkylen. Det skedde den 22 november 2017 i Persontransportrådet, där jag företrädde Resenärsforum. Föredragande var den tjänsteman som var chef för enheten som är ansvarig för ASEK-kalkylen , Gunnel Bångman. Hon konstaterade helt sonika att det var en mycket distingerad metod, med många variabler och olika fall, och att den visserligen inte var rättvis, men det var den metod man kunde använda. Och det hade man gjort sedan 1950-talet, med successivt alltmera finputsade siffror. Dessa siffror var just de olika värden som nämnt ovan,. Och dessa ansågs motiverade av respektive betalningsvilja. Den presenterades som en mycket vetenskaplig metod. Trafikverkets presentation gjordes med grundlig seriositet, men samtidigt med ett visst överseende småleende över dem som inte begripit det fina i denna märkliga och på sitt sätt exakta vetenskap. Men grundproblemet med alla människors lika värde i en kalkyl som tillmäter resenärer i olika färdmedel olika värde ignorerades. Resenärsforum framförde sin protest och begärde ändring, men av allt att döma har ingen ändrad inställning skett. Frågan har nu återigen blivit högaktuell genom Expressens ledare den 1 oktober, skriven av Patrik Kronqvist, där han konstaterar att Trafikverket gör fel.
Vad man kan konstatera är just att den grundläggande frågan verkligen är på vilka grunder man anser att kan använda olika tidsvärden för olika personer i olika färdmedel. Med vilken rätt tror man att betalningsviljan för respektive resenärer verkligen ska accepteras. Det är ju att ge människor olika förutsättningar. Det är bara ett påstående. Förespråkarna anser man fått material till detta genom att ställa en del frågor vid vissa tillfällen på vissa färdmedel. Men fortfarande gäller att man inte kan utgå från vad människor tycker – somliga kommer att anse att de har mycket stor betalningsvilja, åtminstone i teorin. Den enda acceptabla metoden är att utgå från att de har lika värde. Det blir alldeles uppenbart i en situation när klimatfrågan måste väga tungt. Man kan inte bara bortse från den saken. Man kan inte säga att personer i fordon A är värda 170 kr i timmen samtidigt som personerna i fordon B är bra värda 57 kronor i timmen.. En pensionär måste anses ha samma värde som en yrkesverksam, en vuxen lika mycket som ett barn, en lärare lika mycket som en elev. Att uppfinna kriterier for olika värdering är bara ett påhitt, som gynnar vissa personer. Det är just den typ av manipulationer som går att genomföra om man kan få många att tro att experterna vet bättre. Och den grundläggande frågan, den rättviseaspekt som uttryckligen bortsorteras i metoden, den tar man avstånd från. Att alla människor har lika värde det ska tillämpas i statlig myndighet. Det står dessutom i grundlagen.
Att låta betalningsviljan vara avgörande betyder att man ägnar sig åt kommersiell verksamhet. Och det är fel metod i samhällsplanering, när stora frågor om rättvisa och samhällsutveckling måste vara avgörande. Att använda en sofistikerad metod i fel sammanhang är inte vetenskap. Här har det gjrots ett förhastat metodval. Man har helt enkelt byggt in ett gravt fel i samhällsplaneringen. Detta är ingen leksaksbutik. Det måste rättas till i den fortsatta verksamheten.
Mycket intressant är att Trafikverkets generaldirektör Lena Erixon vid flera tillfällen förkunnat att det inte behövs flera vägar. Däremot har hon understrukit att det behövs mer kapacitet på järnvägarna, där behövs utbyggnad. Men vägnätet behöver bara underhåll. Samtidigt fortsätter dock den gamla kalkylen att tillämpas. Trollkarlens lärling fortsätter sin arbete. Det måste till en formel. Det krävs en order i ett regleringsbrev från regeringen, ett regeringsbeslut. Annars kan inte Trafikverket ändra sig. Regeringen måste ge Trafikverket order om att använda lika värde för alla människor i de kalkyler som genomförs. Trafikverket måste genomföra prioritera investeringar för ökad framkomlighet för kollektivresenärer. Men också andra myndigheter, inklusive kommunerna måste tillämpa grundlagens krav på alla människors lika värde. Det handlar också om gator och vägar på kommunal nivå, inklusive cyklister och fotgängare. Kommunerna som också använder ASEK kommer ibland till egendomliga resultat. Konkret borde exempelvis vanliga gator kunna förses med separata kollektivkörfält så fort det finns en busslinje. En kalkyl med lika tidsvärden för alla, visar mycket tydligare att kollektivresenärerna bara kräver en bråkdel av ytan. Det krävs handling, och det krävs egentligen snabba åtgärder med tanke på klimatkrisen. Förvisso behövs det en del bilar, särskilt på landsbygden, men i städerna behövs definitivt inte lika många som idag. Och de måste bli färre även om de skulle vara elektriska. Kollektivtrafiken är en både viktig och angenäm en del av lösningen.
Kurt Hultgren, gen-sekr Resenärsforum 2005-2018