Regioner för olika syften – skilj på äpplen och päron!

Regioner och regioner – de kan variera för olika syften

Sverige har sedan 1864 en demokratisk beslutsnivå på nivån mellan kommunerna och riksdagen. Det var då som landstingen infördes, och de fick en del regionala uppgifter, framförallt sjukvården. Landstingsområdena fick i stort sett samma geografiska yta som de statliga länen – fast med några undantag. Älvsborgs län hade två landsting, norra med Vänersborg som centrum, och södra med Borås som centrum – naturligt med tanke på att norra och södra länsdelarna skilde sig åt geografiskt och de låg på olika håll kring Göteborg. Och Kalmar län hade två landsting, eftersom Västervikområdet i norra Kalmar län i många avseenden hörde mera samman med Östergötland, och det långsmala länet skilde sig på flera sätt. Och så fanns de där landstingslösa städerna. Somliga städer ingick inte i länets landsting utan fick sköta sig själva. Det fanns ett tiotal ”landstingslösa städer”. Att Stockholm hörde dit var ju inte så konstigt eftersom Stockholm ju inte heller ingick i Stockholms län utan utgjorde ett eget överståthållarskap. Jag är född i Stockholms överståthållarskap, alltid på sin tid kallat ÖÄ, med Ä för ämbetet. Andra landstingslösa städer var Norrköping, Malmö, Lund och  Helsingborg , men jag är tveksam till om Göteborg var landstingslöst. Dess län var ju rätt litet vid sidan av Göteborg (”Göteborgs och Bohus län”).   

Sjukvården var den verkliga uppgiften, och de större städerna fick klara sin egen sjukvård, var tanken. Och det var väl i samband med kommunreformerna på 1970-talet som landstingen stärktes genom att de uteslutna städerna inrangerades, de två landstingen i Älvsborg och Kalmar slogs ihop till ett vardera. Men framförallt gällde reformen Stockholms stad som inkorporerades i Stockholms län och plötsligt fick en regional myndighet att hantera. När mamma Birgitta bodde på Storängen i Nacka kommun och skulle få sjukvård så dög inte Stockholm, för Nacka ingick inte i ÖÄ utan i Stockholms landstingsområde. Hon måste läggas in på Mörby sjukhus som var landstingets sjukhus, dit ”länsborna”  hänvisades.  

Men det hände också en ytterligare sak på den regionala nivån under 70-talet. Kollektivtrafiken skulle organiseras på ett nytt sätt, och det lades på landstingen, som därmed fick en dubbel uppgift, sjukvård och kollektivtrafik. Det var 1978 som huvudmannaskapet för kollektivtrafiken inrättades, lite olika utformat i olika län, men med samma ansvar. Det berodde på att kollektivtrafiken hade utvecklat sig, från en lönsam bransch där privata eller kommunalägda bolag kunde erbjuda tjänster och få tillräckligt betalt av passagerarna, till en bransch som var nödvändig för att städerna inte skulle storkna under mängden av bilar. Alla insåg att kollektivtrafiken var nödvändig  eftersom alla personer inte kunde färdas med bil, det var ytmässigt omöjligt. Den tidigare ekonomin byggde på bra beläggning nästan hela trafikdygnet , vilket gjorde att de fasta kostnaderna i form av personal, spårvagnar och bussar, kunde utnyttjas effektivt. Men med stora toppar morgon och kväll och de flesta timmar med trekvartstomma fordon, och med rabatt till arbetsresenärerna, så fungerade inte ekonomin utan ett kommunalt tillskott. Det var situationen efter bilsamhällets framväxt under 50- och 60-talen och en period av insikt i börja av 70-talet. Min bok Människan och bilsamhället kom förresten ut 1974 – utan alla anspråk på orsak och verkan, men det låg väl i tiden.

Numera, efter två decennier inne på 20-hundratalet, har resandet förändrats högst betydligt. Många fler reser rätt långt för sina dagliga resor till arbete eller studien. Kollektivtrafikens naturliga områden är inte  så begränsade som de var förr. Närliggande städer har mer eller mindre knutits samman även om de inte fysiskt integrerats till samma tätort enligt SCBs definition. Och det gäller också över länsgränserna. Den nya Kollektivtrafiklagen började gälla 2012, och den formaliserade regionernas ansvar blev mycket tydligare, faktiskt samtidigt som olika privata företag är välkomna att börja köra kollektivtrafik, antingen som upphandlade eller på egen ekonomisk risk som kommersiella företag. Där får de nya regionala kollektivtrafikmyndigheterna den sammanhållande rollen som systemägare.

Desto underligare är det då när en socialdemokratisk minister (den vanligen klokare Shekarabi eller nuvarande inrikesministern Damberg, vem av dem?)  föreslog att Sverige ska få en ny regionindelning som enbart grundar sig på sjukvårdens befolkningsunderlag. Det är inte alls självklart att personer i ett visst geografiskt område har sina dagliga kontakter med sjukvårdsområdets huvudort, med större sjukhus. Oftast har de helt andra normala kontakter åt andra håll. Sjukvård får man ta där den finns, och man är glad för att den finns. Men när man gör sina val av ställen att besöka för arbete, studier, inköp, kulturella evenemang och annat, då väljer man själv.  I själva verket visar det sig att de två skilda uppgifterna som ligger på regional nivå konkurrerar med varandra om de begränsade skattemedel som står till förfogande. Begränsade är de trots allt, även om landstinget har beskattningsrätt. Kan man tolka det så att det bara är skatteunderlaget i en region av exakt samma befolkningsstorlek som är det avgörande, inte själva syftet med regionen? För det kan väl aldrig handla om en socialdemokratisk grundföreställning om att det är likastora skattevolymer som ska mjölkas? Det förefaller som ett okunnigt eller helt enkelt feltänkt. Det kan knappast finnas några politiska vinster att vinna genom en korkad idé. Det finns andra exempel på ett sådant motiv som lett helt fel, kanske inte ens avsett att tas på allvar.

En ytterligare problem är att Stockholms län som enda län har en organisation för sin RKM som helt utesluter kommunerna. I alla övriga län har kommunerna en viktig roll både politiskt  och ekonomiskt. Kommunerna kan ställa krav och de kan bekosta särskilda lösningar, och framförallt finns en organisation i varje kommun  att hantera kollektivtrafikfrågorna. I Stockholms län slopades all kommunal kompetens i kollektivtrafik när det nya landstinget utformades. Det gamla bolaget Stockholms Spårvägar med spårvagns-, tunnelbane- och busstrafik, överläts på landstinget och döptes om till Storstockholms lokaltrafik, och Stockholms stad slopade alla ambitioner på området. I slutet av 90-talet infördes äntligen ett kollektivtrafikutskott inom gatunämnden efter Stockholmspartiets krav, men motsättningarna består mellan landsting och kommun. Man har inte  vare sig politiska eller tjänstemanna-mässiga kontakter av tillräcklig omfattning. Med ett ekonomisk delansvar, som i alla andra län, måste frågorna diskuteras gemensamt och lösas gemensamt. Kommunerna måste vara inblandade. I Kollektivtrafikutredningen  2010 föreslogs att alla län skulle ha en RKM som obligatoriskt inkluderar kommunernas  medverkan, men så blev inte propositionen, inte heller riksdagsbeslutet.      

Att alla landsting numera har låtit omvandla sig till något som kallas för regioner har mest att göra med att statliga bidrag i viss utsträckning kan överlämnas utan öronmärkning till en region men inte till ett landsting. Så därför finns det inte längre några landsting, sedan de successivt allihop övergått till regioner. Om även kommunallagen ändrats vet jag inte, men det kanske inte behövdes.

Det behövs dock särskilda regioner för kollektivtrafiken. Jag tror att de i första hand borde organiseras som kommunalförbund mellan alla berörda kommuner. Sjukvården skulle samtidigt kunna förstatligas helt och hållet. Den vanskötsel som Stockholms läns landsting har visat prov på i sin missriktade ambition att förvandla Karolinska till ett internationellt snobbsjukhus som delar ut Nobelpriset i medicin men där man inte vill träffa några vanliga patienter är patetisk,, om den inte vore så tragisk. En sak är att försöka få allmänheten att besöka lokala vårdcentraler i första steget, Men det är också viktigt att alla läkare och all annan personal måste träffa vanliga människor, inte bara märkvärdiga specialfall. De tappar perspektivet, tappar proportionerna. Det verkar som om Philippa Reinfeldt var en ledande ideolog i hela NKS-debaklet, inklusive Machiariniskandalen med handfallenhet som kan falla för uppblåsta egon. Att sedan bygga om vårdkedjorna med nya lokala vårdcentraler utan att förklara vad som avses, och utan att anpassa kostymen, samtidigt som man bygger ett – obegripligt konsultknäfallande – skrytsjukhus, som inte ens fungerar, det är inkompetent. Och det är inte enbart ett partis ansvar. Hela fullmäktige med alla partier har ju ställt sig bakom, även om somliga varit mera pådrivande än andra.

Hittills har tanken att skrota landstingen varit tabu. Det har hävdats att det är ett brott mot demokratin att slopa en regional beslutsinstans. Men jag tror faktiskt att den största orsaken är att ett stort antal politiska poster skulle slopas, och det vore ju trist för dessa politiker, och för dem som vill vara en av de betydande. I själva verket kan kommunalförbund med en gemensam styrelse för kollektivtrafikfrågorna skapa precis lika många kommunala uppdrag, även om det gäller en specialregion. Vad sjukvården anbelangar kan den gott förstatligas helt. Det behöver inte betyda att det ska uppstå en stor statlig förvaltning, en National Health Service, som i Storbritannien. Många sjukhus kan drivas av kompetenta företag, modell St Göran. Det krävs dock kompetenta upphandlare, och det är inte alldeles enkelt. Det krävs åtminstone ett större statligt sjukhus. Det kanske är på det sättet som Nya Karolinska kan få en roll. Dess ambition att bli nationsövergripande roll i dagens system är ju dömd att misslyckas eftersom de andra 20 landstingen inte är med på noterna. Lustigt nog var ju faktiskt Karolinska länge det enda statliga sjukhuset, före den stora landstingsreformen på 70-talet, det och Serafimerlasarettet. Moster Kajsa var statsanställd fram till att Serafen överfördes till det landstingslösa Stockholms stad, varefter hon överfördes till Stockholms läns landsting när den reformen sedan  genomfördes, ett par år senare.

Den första politiska instans som vågade tala om att skrota landstingen var faktiskt KD. Det var väl den första vettig idé som de kommit med. De hänvisade till åtgärderna i Norge, där sjukvården förstatligats.  Senare har KD helt tappat kontrollen. Men just förstatligande av sjukvården har senare tagits upp av några andra partier med något andra motiv, vilka inte verkar gynna de sjuka. Då blir man skeptisk.

Antingen kan man inrätta sjukvårdsregioner med ett visst utseende och kollektivtrafikregioner med ett helt annat utseende. Eller så lägger man sjukvården direkt på staten, men det krävs kanske en viss regional samordning i alla fall. Däremot ska inte sjukvården samordnas med kollektivtrafiken, för den måste höra samman med befolkningens dagliga liv och med kommunerna.

Förresten, som ett tillägg i efterhand: Vid årsskiftet 2020 såg jag i tidningarna att bland de nya lagar som börjar gälla finns den nya lagen om att landstingen numera ska kallas regioner. Då fick det sin förklaring – det var inte ordnat tidigare, men nu blev det. ●

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.